Det har ju gått några dagar nu. Sedan jag bevittnade och lystrade till Supersmöret tillsammans med ca 35,000 andra människor. Men man måste ju ha lite distans innan man kan forma sig en uppfattning om hur Solen i Mexiko uppför sig. Så det är nog dags nu.

Arenan hade en annan form jämfört med mitt senaste besök där. Det såg ut som om man hittat en bättre utformning, men skälet till förändringen stod säkert att finna i nåt som vanligt folk idag har ganska ont om. Nämligen pengar. Nåväl, det löser sig nog och det är ändå för sent att ändra, tänkte jag där jag satt. Jo, just det – jag satt ned. Vilket betyder att jag löst en VIP biljett. Förra gången stod jag bland “fotfolket” nere på gräsplanen. Det fungerade faktiskt väldigt bra den gången. Men nu hade jag lyxat till det och löst VIP, så att jag skulle få sitta.

Som någorlunda punktlig Svensk, kom jag i tid, dvs i tid för det förannonserade klockslaget. Klockslaget kom och gick och scenen var fortfarande icke upplyst. Ingen uppvärmning av någon Dominikansk Sol eller Lokalsmör. Bara en DJ, tror jag, som spelade lite musik liksom då och då och som inte alls fungerade som uppvärmning. Stämningen liksom infann sig inte.

Plötsligt höjdes så musikvolymen och trummor och trumpeter hördes allt starkare. Nu börjas det, tänkte jag. Och så stod hand då där, Supersmöret från Mexiko, i oklanderlig knäppt mörk kostym med vit näsduk i bröstfickan och slips. Och publikens vrål överröstade det mesta. Han drog sång efter sång och det verkade som om majoriteten faktiskt kunde varenda en utantill, för de sjöng med. Det blev lite av “allsångsstämning med Egon Kärrman eller Anders Lönnå” eller nåt liknande.

Och så var konserten slut. En och en halv timme av ständigt sjungande. Allt eftersom tiden gick, så försvann slipsen, kavajen och en ny skjorta ersatte den gamla som förmodligen blivit svettig värre. Men kavajen kom tillbaks vid konsertens slut. Utan slips.

Vem är då denna Sol från Mexiko? Jo det handlar on Luis Miguel som faktiskt är Supersmöret nummer ett på dessa breddgrader.

Jag satt där och lyssnade, men någon större fan får han nog aldrig i mig, men väl i min Sambo och kanske 34,000 av de andra besökarna. Men jag tyckte nog det var lite fattigt där uppe på scenen. Det var bara Solen själv som fick lysa. Orkestern var minimerad och mycket av musiken hade ersatts med elektronisk sådan. Det fanns ingen kör, trots att man tydligt hörde att det var en kör som sjöng. Ibland undrade jag till och med om det inte var lite play-back av honom själv också. Tycker nog att detta var lite övermodigt eller till och med nonchalant. Visst har han en trogen lyssnarskara, mest kvinnor sägs det, men man skall inte underskatta lyssnarna som jag tyckte han gjorde. En god vän sa att när man går på en jättekonsert av det slaget idag så förväntar man sig en upplevelse, en show, en happening och inte bara själva artisten som sjunger. Det blev lite som att gå på en Recital med en sopran och en flygel. Som faktiskt är ganska fint i en intim miljö med som mest några hundra personer kanske. Med med 35,000 åskådare i en Baseball- arena räckte konsert konceptet inte riktigt ändra fram.

Tycker alltså jag. Men kanske de andra 34,999 personerna kom för att bara se och höra Honom och något mer hade förstört upplevelsen för dem…. För mig blev det en något annorlunda upplevelse som jag egentligen inte alls vet hur jag skall tolka. Men jag undrar om de som hade löste en SuperVIP biljett var nöjda? Dom betalade faktiskt ca USD1,000 för stolen alldeles nedanför scenen och Supersmöret. Den “standard” VIP jag löst var låångt billigare. Men så var han också så långt bort, att en kikare hade behövts, om det inte varit för de två TV skärmar som satts upp.

Jag tycker nog det var lite övermodigt av Supersmöret att “underleverera” som jag tyckte han gjorde sig skyldig till.

Men det är alltid spännande att sitta bland så många människor och känna hur stämmningarna vibrerar i luften. Och jag undrade efteråt hur den unga kvinna som ett par bänkrader längre bort kände sig “dagen efter”. Hon stod upp under HELA konserten och sjöng med all sin kraft i samtliga sånger med både kropp och själ och gester.

Och hur var det med dem som satt allra närmast henne? Och varför i all världen kallas Supersmöret i sitt hemland för Solen i Mexiko?