Sitter och filosoferar i arla morgonstund. Dagarna har blivit kortare nu när “vintern” nalkas. För inte så länge sen var det ljust och fint redan vid sex-tiden på morgonen då husse med hund joggade eller promererade för att få igång livsandarna. Nu behåller nattens mörker sitt grepp om liv och död allt längre, men vi kan ana en grå strimma av gryning vid horisonten. Morgonsamtalet med hunden är för det mesta lågmält och fåordigt. Oftast räcker det med en blick för att båda skall förstå vad som menas. Så här i mörkret blir det inte så mycket en blick, utan snarare bara känslan av att hon tittar på mig. Och vice versa. Det räcker.

Idag har vi promererat färdigt och sitter nu och väntar på att få lapa lite på den uppgående solen. Rottweilern sitter tryggt vid min sida, eller månde det vara husse som sitter tryggt vid Rottweilerns sida. (?) Jag låter det vara osagt, för i grund och botten behöver vi nog varandra och vi är nog tryggast tillsammans.

Hundar bryr sig inte så mycket om politik, skandaler och världsekonomin och annat som fyller spaltmetrarna. Nej, de har en något mer jordnära syn på tillvaron. Som människa kan man behöva hundperspektivet emellanåt för en s.k. verklighetskontroll.

Hunden är t.ex. i allmänhet inte så tungsint eller långsint som många av oss tvåbenta varelser tenderar att vara. Hunden kan förlåta (på hundars vis) och glömma för att gå vidare i livet. I sitt hundliv. Dom gräver inte ner sig i onödan i oförrätter. Minuten efter en örfil, förtjänt eller inte, så viftar de åter på svansen (om dom nu har nån) och är åter beredda att våga sitt eget liv för den adopterade familjen. För tydlighets skull talar jag nu om hundar, om riktiga hundar, inte såna där oftast nervösa små stinkande, moppsande ämnen som kanske kunde vuxit upp till en riktig hund, om DNA-strängen sett annorlunda ut. Minns ni bildekalen som ofta fanns på de sk Hundkojorna (BMC Cooper) och som annonserade att “När jag blir stor skall jag bli en Rolls Royce”. Dom där “tekoppstora” fyrbenta varelserna ger jag inte mycket för.

Luna är en riktigt hund. En Rolls Royce. En tillgiven hund som vet att uppföra sig. Människor man möter, blir ibland lite frustrerade och vet inte riktigt hur långt ifrån hunden de behöver vara för att vara säkra. En del till och med korsar vägen/gatan för att känna sig säkrare på andra sidan. Hon är stor och jag uppskattar vikten till ca 50kg. Hon är vältrimmad och inte ett uns av överflödsfett och pälsen glänser. Kanske inte så konstigt att somliga undviker en närmare bekantskap, fast de fattar ju inte vad de missar. Hon är inte främlingsfientlig och så länge hon inte uppfattar något hot, så är hon den snällaste hund man kan tänka sig. Jag tror hon kollar upp hur jag, dvs husse, uppför sig mot en främling och är jag bara lugn så förstår hon att allt är OK. Kanske är det så.

Men här sitter vi nu och filosoferar tillsammans om sakernas tillstånd. Såg ett inslag på TV igår om hur en kvinna i Rwanda förlåtit den man som mördade hennes make och fem av hennes barn, under Tutsi upproret. Hur hon berättade att efter det att han kom ut ur fängelset kom på besök och bad om förlåtelse. Och hon förlät honom och bjöd honom in till sig på middag. Hur i all världen hon orkade begriper jag inte, men hennes egen förklaring var att ingen av de döda skulle nånsin komma tillbaka igen och hon behövde få kraft att fortsätta leva trots allt. Den kraften fick hon genom att förlåta mördaren av hennes make och barn…

Många skulle nog fram till sin egen dödsbädd odla och fördjupa det hat som sådana oförätter skapar och därigenom missa chansen till att leva ett eget lyckligt liv. Hat föder misär i mäniskans liv, och det har nog hundarna förstått. Jag kastar en blick på Luna som hon bemöter, och jag ser att vi förstår varandra.

I DR finns det en Senator som formligen startat ett enmanskrig mot korruption och narkotikasmuggling. Helt orädd och synbarligen helt osjälviskt ställde han sig själv i rampljuset och berättade sanningen så som han såg den. Han till och med utpekade med namn och personnummer vissa högt uppsatta personer och anklagade dem för att vara inblandade i allehanda skumraskaffärer. Det började med att ett antal narkotika smugglare mördats av andra narkotikahandlare (poliser och militärer inblandade) i hans provins. Han var inte nöjd med den officiella utredningen och höjde rösten. Det slutade med att han fick lov att begära extra skydd för sitt och sin familjs liv. Några av dem han anklagade, förmodligen på goda grunder, gick till domstol och stämde honom för förtal. Nu har högsta domstolen sagt sitt och ingen skugga faller på den modige Senatorn. Riktigt vad som nu händer med dem som han hängde ut, vet jag inte, men historien är säkert inte slut ännu.

Och Senatorn stormar vidare och står för vad sagt. Nånstans känns det liksom tryggt att veta att rättvisan ändå fungerar. Och att det finns modiga Senatorer som vågar tala ut, när ingen annan säger ett knyst. Den belöning som han, enligt ryktet, skulle få om han också tigit, tackade han nej till trots att det ryktesvis handlade om sexsiffriga belopp. I dollar. Men han stod på sig och stod fast vid sina principer och värderingar, och det kan vi andra vara tacksamma för.

Det har nu blivit lite ljusare och Luna tittar plötligt upp på mig och jag ser att hon också förstår Senatorn och hans handlande. Självklart. Solklart. Senatorn kanske också har en hund som han lärt sig nåt av…..

Solen går upp över Karibien. En ny dag börjar. Fem timmar senare än i Stockholm. Trots att temperaturen skiljer sig avsevärt och avståndet är väldigt långt, så innehåller dagens vedermödor mycket gemensamt. Men en sak är tämligen säker – Ta dig en pratstund med hunden. Han eller hon kan lära dig så mycket värdefullt om livet, som kanske borde levas lite mer jordnära, varhelst du än råkar bo.