En liten trevlig, om än till dels ofrivillig och helt planerad, semester kan ju sitta fint ibland. Och veckan före påsk fick jag lite hastigt och lustigt bege mig på en oplanerad utflykt. Upp till bergen i det centrala bergsmasivet. Utan telefon och dator (nästan). Telefonen var ett misstag, dvs jag glömde den. Men isbox med lite matnyttigtfick jag med mig och en ATV på släp.

Nu var det inte jag som släpade ATV´n, utan en god vän, och när den var levererad – tillsammans med mig – så stod vi där, ATV´n och jag. Och hunden förståss. Det är under sådana stunder när man i skogens ensamhet upptäcker att en telefon vore bra att ha…

Första dagarna gick åt att lära sig ATV körning – tills besnsinen abrupt tog slut. En promenad fram till byn, fixade dock detta problem och kosan styrdes så ”hemåt” med en plastflaska besing i näven. En gallon (ca 4 liter) skulle väl räcka. Och det gjorde det och reservdunkar fylldes senare upp på en bensinmack ca 30 minuter längre bort med hjälp av den nu fungerande ATV´n.

Så kom då påsken, Semana Santa, som den kallas i DR. Egentligen vet jag inte om den (veckan) är mer känd för sin religiösa bakgrund eller om det är veckans alla dödsfall och olyckor. Jag hade ju tillgång till radio – när elen fungerade – och där rapporterade flera stationer ”live” ute från vägarna och städerna runtom i landet. Men det var ganska tendensiöst (kanske man skulle kunna säga) för där kom den efter den andra reportern in med sin ”rapport” som om det gällde statusrapportering från Vasaloppets olika ”stationer”. Och detaljerade reporter om skallfrakturer, alkoholförgiftningar, drunkningar och jag vet inte vad. Osmakligt, tyckte jag och slutade lyssna på radion. Då hade visst ett 30-tal dödsfall inträffat…

Familjen samlades så småningom och själva påsken firades i goda vänners lag, med mat och dryckjom såsom seden är. Påsken tog slut och jag var ensam med hunden igen. Och ATV´n. Och telefonen, som jag nu hade fått, slutade fungera (den är vid det här laget så antik att Nationalmusem förmodligen skulle vara intressade). Men vem behöver telefon?

Jag for till närmaste stad, lite drygt en timme, bortom allmän väg, på slingrande bergsstigar med fantastiska vyer. Väl framme besökte jag ett internetkafé och fick inte bara kaffe utan också lite web-kontakt. Och ett Skype telefonsamtal. Sedan bar det iväg på sightseeing. Om sanningen skall fram så blev det mer än ett besök till internetkaféet…

Följande en handritad karta lämnade jag så Constanza (som staden heter) på den östra sidan och passerade vad jag förstod var den Japanska Kolonin – La Colonia Japones – åtminstone en av dem, för det lär finnas flera. På 50-talet gav diktatorn Rafael Trujillo mark till hitlockade Japaner (och även en del andra) för att de skulle börja odla och bosätta sig i vissa glesbyggdsområden. Japanerna stannande kvar, trots att Trujillo ”glömde” vissa löften, och de introducerade ett intensivt jordbruk som numera förser en stor del av landets behov av färska grönsaker och rotfrukter. Men min färd gick vidare, för jag hade nåt annat än Japaner i tankarna.

Mot själva ”hjärtat” i det centrala bergsmassivet. Färden gick genom ensliga bergspass, och utsikter som gjorde att man tappade andan, genom äppelplantager, jordgubbs odlingar och fantastiska blommor (även så här års – det lär vara ännu bättre längre fram).

Första riktigt ”stoppet” gjordes vid Karibiens högsta (sägs det) vattenfall, Salto de Aguas Blancas (det Vita Vattenfallet ungefär), med en fallhöjd på omkring 80 meter, i två våningar. Vattnet var otroligt kallt och jag gissar som mest 10º C, kanske kallare. Men vackert och spektakulärt så det förslog. Folk hoppar i och badar här har det sagts mig, vilket inte på minsta vis kändes lockande denna dag. Men färden gick vidare genom vackra tallskogar, som i vissa stycken påminde om Norrlands tallmoar. Efter en stund kom man ut på ”prärien” och slutligen till en liten by som heter Valle Nuevo (den nya dalen). Det finns en militäranlägning där också som på ca 3,000 m höjd försvarar nån kommunikationscentral (har det sagts mig). De lär hålla ett öga på nationalparkerna också. Efter Valle Nuevo missade jag ett monument, som fanns på min handritade karta, till minne av nån ”konstitutionalist”, eller guerilla ledare, som på 70-talet gick till uppror mot sittande presidenten, Joaquín Balaguer. Fast jag kan inget om historien annat än han lär ha dödats av presidentrupperna.

Men så anlände jag till målet för min utflykt. ”Kylskåpet”, eller La Nevera som området faktikt heter. Nu har man definivt hamnat nånstans bland övre Norrlands tallskogar. Och det är kallt. Ja faktiskt, kallt. För länge sen fick jag ett kort från en god vän som visade is på tallgrenarna i just detta område. Och det har sagts mig att temperaturen kan gå ner till -10ºC. Faktikt minus, under vintermånaderna. På somrarna råder i det närmaste en svensk värmebölja då temperaturen sägs kunna stiga till +15ºC! Fast denna vårdag var det knappast mer än +6 eller 7ºC. Det ni, mitt i Karibien! Och dimma. Som kom så fort, och från ingenstans, att jag nästan tappade orienteringen.

En helt fantastisk upplevelserik dag, som jag definitivt rekomenderar och som jag snart skall smaka på igen. Innan kosan åter styrdes hemåt, lyckades jag också finna Las Pirámides – som är ett monument uppfört under diktatorn Trujillo nån gång i slutet på 50-talet. Monumentet, uppfört i sten, är en splittrad pyramid i fyra delar. Ganska intressant faktiskt. Men riktigt vad som menas vet jag inte. Somliga säger att det är landets geografiska mittpunkt som avses, andra att det utgör nån sorts gränsmarkering mellan Constanza och grannkommunen eller att det är de fyra väderstrecken som åsyftas…

Det finns mer att se och besöka i området, men tiden räcker inte till. Denna gång. Väl hemkommen sent på dagen, och ordentligt omskakad på kostigarna, både sittande och stående på ATV´n, blir det inte mycket mera gjort denna dag.

Nån dag senare ansluter familjen åter och strandbesök i Samana står på dagordningen. Från 3000m till 0m (havsnivån) känns fint. Några dagar på vita härliga, och i vissa fall öde, sandstränder var det perfekta komplimentet till de fantastiska dagarna i bergen. På hemvägen till Santo Domingo stannar vi till över natten i Las Terrenas. Vi hittar en liten restaurant som vi inte besökt tidigare och beslutar oss för att prova den. Churasceria Los Pinos tycks den heta. Italiensk anstrykning förmodar vi, när vi passerar ett härligt Antipasto bord.

Jodå, det hörs att ägaren cum köksmästaren, huvudkyparen, bartendern, sommelieren och deltidskock får man förmoda, är av Italensk bakgrund när han tar vår beställning. Måltiden inleds med några lövtunna skivor parma och nån artisenal släktning som jag inte minns namnet på. Sen kom härligt aptitretande antipasto. Sen kom höjdpunkten med en perfekt kalvfilé i skivor, upplagd på varma Ruccola blad med riven parmesanost. Det hela sköljdes ned med gott italenskt vin och avslutades med en Grappa av god klass. I Las Terrenas. Där man väl inte blivit alltför bortskämd på matfronten tidigare. Suveränt gott helt enkelt – och Los Pinos har definivt hamnat på vår favoritlista över restauranter i DR. Definivt. Och som inte det goda skulle vara gott nog – det var utomordentligt prisvärt också. Fast i Las Terrenas skall man komma ihåg att plastkort accepteras bara på några få ställen – det är kontanter som gäller. På Los Pinos likaså.

Vilken semester! Helt oplanerad och ett uttryck från John Lennon kommer osvikligt till ytan: ”Livet är det som händer dig medan du planerar något annat.” Ungefär så gick det till… Fast nästa gång skall kameran packas och tas med – oansett vad som planeras.