Den enes bröd… april 30, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Turism.Tags: Antivirus medicin, Dominikanska Republiken, H1N1, la gripe porcina, Mexiko, Paul A Samuelson, Semester, Semesterparadis, Svininfluensa, Tamiflu
add a comment
… den andres död, säger ju ett gammalt talesätt. Och emellanåt ser det ju så ut, i verkligheten också. Som nu när det sk ”Svininfluensaviruset” härjar som bäst. ”Som bäst” är väl att ta i – då man ju ännu inte känner till så mycket om detta för världen helt nya virus. Men det är ju faktiskt felaktigt att skylla på grisarna – även om de bär en del av ansvaret – för det är ju inget Svininfluensavirus egentligen. Det är visst en mutation av nåt slag mellan Svin – Fågel och Människo influensa. Och det är ju en helt annan sak det. Säger dom. Det skall formellt och riktigt heta H1N1.
Förresten, varför säger man svin? Låter ju mera som en del av en ed eller svordom. Skulle man inte kunna säga grisinfluensa istället? Låter lite mindre elakt. På engelska är det samma elakhet – swine. Fast på spanska (här i DR i vart fall) tror jag man bestämt sig för ”la gripe porcina” – och det skulle kunna bli ungefär ”spädgrisinfluensa” (väldigt fritt översatt). Och det är ju inte lika elakt uttryckt… Men nu skall vi ju inte skylla på grisen – influensan heter H1N1!
I DR har inga fall upptäckts. Ännu. Inga misstänkta heller. Dock kom en kvinna hem från Mexiko med en förkylning – och testerna visade sen också att hon var förkyld. Ingen influensa alltså. Och idag uppger Elena Fernandez från ett statligt särskilt medicinorgan – Promese – att ca 50,000 doser av nån antivirusmedicin inköpts. Tamiflu förmodligen. Utifallatt….
Men i Mexiko är det en helt annan verklighet som råder. En sida av denna verklighet är att turisterna flyr landet och bokar om sina semestrar. Och vem står inte där med öppna armar och säger: ”Välkommen till Dominikanska Republiken!” Jojomensan – turistströmmen till DR har ökat markant efter det att influensapaniken bröt ut i Mexiko. Eller i USA snarare. För det flesta ”nya” turisterna kommer från USA. Och det tackar vi i DR för. För Mexikos del så kom ju influensan liksom på toppen av en prikär säkerhetssituation som är orsakad av narkotikagäng som slåss sinsemellan för att behålla ”marknadsandelar” (med ett resultat av nånting som 3,000 dödade bara i år…)
Som sagt: Den enes död blir den andres bröd! Så är det nog och inte är det nåt att skämmas för heller. Välkomna till paradiset i Dominikanska Republiken! Det är svårt att bli besviken här – jag lovar. Kolla t.ex. med Reseguiden här för tips och erbjudanden.
Nationalekonomen Paul A Samuelson beskrev situationen mycket elegant när han sa: ”Vinsterna är det ekonomiska systemets livsblod, det magiska elixir som framsteg och alla goda ting i sista hand är beroende av. Men den enes livsblod är den andres cancersvulst.”
Vi får väl hoppas, trots allt, att Mexiko kommer igen efter den strålbehandling och de cellgifter som dom nu tar. Under tiden hoppas vi i DR själviskt på att än fler turister skall komma hit. Och det bästa av allt – har de en gång varit här så är chansen stor att de kommer igen…
Kyrkan och Staten april 22, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Politik.Tags: Abort, Afghanistan, Dominikanska Republiken, Friedrich Wilhelm Nietzsche, Galileo Galilei, Gud, Illegal abort, Ingmar Bergman, Katolska kyrkan, Muslim, Religiös, Religion, Taliban, Vatikanen
4 comments
En mycket tråkig historia utspelades igår när den dominikanska motsvarigheten till Riksdagen fattade beslut om abort. Med en betryggande majoritet gick en ny lag igenom som gör abort olaglig.
Det sägs att idag görs ca 100 aborter om dagen i landet – många ett resultat av våldtäkt, eller att kvinnan är underårig eller att hon inte har några möjligheter att försörja ett barn. Vad som nu kommer att hända med dessa kvinnor är lätt attt gissa. Aborterna kommer inte att upphöra, men väl gå under jorden, i vart fall för dem som har råd att betala. Dom andra? Kommer staten nu att ta hand om de ovälkomna nyfödda och deras mammor som inte har några möjligheter att ta hand sina nyfödda? Om detta är lagen tyst. Det var ju faktiskt mest (kanska enbart) män som röstade för den nya abortlagen och dom bryr sig tydligen inte om effekterna av lagstiftningen.
Så kan det alltså gå när den katolska kyrkan får möjlighet till påverkan och inblandning i statens angelägenheter. Som ett led i kyrkans strategi att göra abort olaglig, höll man en mässa utanför ”riksdagsportarna” för att söka påverka senatorerna inför den förestående omröstningen. Och ärkebiskopen och ett antal präster uttalde sig i pressen för bilda opinion mot laglig abort. Och man lyckades tydligen…
En mycket ledsam dag för landets kvinnor som därmed förlorade rätten till sin egen kropp. Naturligtvis lika ledsam för alla andra dominikaner, oansett kön, som insett att vi idag faktiskt skriver 2009… Man kan väl hoppas att det blir kamp kring denna fråga om kvinnans rätt till sin egen kropp.
I botten skiner Taliban-konceptet igenom ganska tydligt. Tycker jag. Där borta i Afghanistan röstades nyligen igenom en lag som de facto ger männen rätt att våldta sin fruar samtidigt som man förbjuder kvinnorna att vistas utomhus utan sin make (eller äldre bror om man är ogift). I en intervju med en av upphovsmännen till lagen (tydligen en Taliban anhängare) sade han utan att skämmas eller blinka att lagen gav deras kvinnor större säkerhet än vad västerlandets kvinnor har….(?) Och kvinnans rätt till att säga nej till intimt umgänge hade han ingen förståelse för – det var alldeles självklart för honom att hon måste ”tjäna” sin man – även i sängen….självklart på mannens villkor.
Kanske var det att ta i en smula. Men, handen på hjärtat, är grunden som denna religiösa ideologi vilar på så olika? Att jämföra Talibaner med Katoliker är ändå kanske en smula orättvist – men jag blir så f-bannad (på ren svenska) på den oheliga allians som ibland råder mellan den katolska kyrkan och staten. Det var väl väldigt länge sedan Rom, och Vatikanen, hade nån reell politisk makt – men i länder som DR, och även på många andra håll i världen för den delen, sticker dom emellanåt upp sitt fula ansikte och ställer till det. ”I Guds namn”, säger dom….det sa man under korstågen och inkvisationen också….
I sanning en tragisk dag i dominikansk politik och jag tänker på vad Galileo Galilei klokt sa en gång för väldigt länge sedan: ”Jag känner mig inte tvingad att tro på att den Gud som gav oss sinnena, förnuften och intellektet, förväntar sig av oss att vi skall avstå från att använda det.” På mig verkar det som sinnena, förnuftet och intellektet for all världens väg denna dag. 1800-tals filosofen Friedrich Wilhelm Nietzsche undrade också över religionens särställning bland människorna och formulerade sin undran knivskarpt: ”Hur är det nu, är människan ett av Guds misstag eller är Gud ett av människans? ”
Ja, det kan man verkligen undra över och själv säger jag som Ingmar Bergman en gång sa: ”Jag hoppas jag aldrig blir så gammal att jag blir religiös!” med tanke på hur många så kallade religiösa idéer kommer till uttryck i dagens värld…
Alla behöver vi hjältar april 21, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Kuriosa.Tags: Alexandria, Arkeologi, Berthold Brecht, Dominikanska Republiken, Egypten, Galileo, Hjältar, Hjältinnor, Kathleen Martinez, Kleopatra, Markus Antonius, Santo Domingo, Utgrävningar, Zahi Awass
add a comment
En hjältinna är född! Men inte över en natt som det ibland brukar heta. Nej, hjältinnan fick slita hårt och länge. Att hon var en mycket vacker kvinna det vet vi nu, sedan vi bland annt sett en alabaster statyett av henne. Jag talar om Kleopatra. Nej, hon är inte hjältinnan jag skriver om. Men väl den som tror sig veta var hennes grav finns. Hjältinnan är också mycket vacker.
Kathleen Martinez heter hon och kommer från Dominikanska Republiken. Mot alla odds leder hon, sedan minst fyra år tillbaka tror jag, ett arkeologiskt team som gör spektakulära utgrävningar vid ett tempel utanför staden Alexandria. För en tid sen skrev jag ett inlägg om Kleopatras mor också – men det är en helt annan historia. Det är ju roligt att se att DN i en artikel för ett par dagar sedan, åtminstone nämner att Dominikanska arkeologer deltar – men dom kunde ju ha särskilt nämnt Martinez som ju är mamma till teorin bakom utgrävningarna på just denna plats.
Martinez hade mödosamt byggt upp en teori om var Kleopatra kunde vara begraven och skrev en rapport på flera hundra sidor om varför hon skulle vara begraven just i detta tempel. Med rapporten i portföljen åkte hon till Kairo i akt och mening att övertyga Egyptens chefsarkeolog, Zahi Awass, om att hennes teori var riktig. Det var nervöst men hon intalade sig själv att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli utslängd från hans kontor. Hon beslöt sig också för att sockra ”budet” med att ställa i utsikt att även Kleopatras älskare,den Romerske Generalen tillika Imperatorn, Markus Antonius, kunde finnas vid hennes sida i graven. Båda begick ju självmord, enligt legenden.
Kleopatra och hennes älskare har ju aldrig hittats trots många försök och det vattnades rejält i munnen på Awass, men han var ändå inte helt övertygad. Kunde denna unga arkeolog från Dominikanska Republiken, tillika kvinna, verkligen ha svaret på gåtan som så många andra före henne gått bet på? Det hampade sig i alla fall så att en delegation från Harvard University också var på plats i Kairo, men i ett helt annat ärende. Dom hade ändå inbjudits till att lyssna på Martinez redogörelse för hennes teori om Kleopatra. Efter att ha lyssnat till redogörelsen, stödde de henne öppet och rekommenderade Awass att utgrävningar kunde starta. Awass mjuknade och lät meddela att hennes rapport nu skulle granskas ytterligare av 100 professorer, och om de också var övertygade om att hennes teori var värt ett försök, ja då skulle utgrävningar starta. Hon blev alltså inte utslängd.
De 100 professorerna stödde henne till slut och Kathleen Martinez utnämnes till Rådgivare till den Egyptiska Regeringen för utgrävningarna i sökandet av Kleopatras grav. ”Detta kan vara århundrates största upptäckt”, sade den Egyptiske Chefsarkeologen nyligen. ”Platsen är det perfekta gömstället”, saden han vidare.
Utgrävningarna har, efter många lovande fynd av mynt och annat, nu tagit en liten paus och Martinez är hemma i Santo Domingo och vilar upp sig och tar del av gratulationerna. ”Vi har ännu inte hittat den väl gömda entrén, men när arbetet återupptas på nytt, hoppas vi kunna forcera de sista hindren”, säger hon i en TV-intervju.
Hon hyllas här som den hjältinna hon faktiskt är, och det är hon väl värd. Man blir ju inte rik som arkeolog, även om man finner oändliga rikedommar, men Martinez sörjer inte. Hon kommer efter utgrävningarna att skriva en bok om Kleopatra för National Geographic, där hon har som målsättning att ge världen en rättvisare bild av denna, enligt sägnen, maktlystna och förrädiska drottning – dvs dagens bild av Kleopatra. Hon vill bli hennes advokat. Vi får väl hoppas att bokförsäljningen kommer att gå bra och att Hjältinnan Martinez därefter går mot nya upptäcktsfärder och andra spännande utgrävningar. Fast ”försvaret” av Kleopatra kommer nog att ta sin tid…Våra värderingar om Kleopatra ändrar man nog inte på i första taget. Ytterligare en gigantisk uppgift med andra ord, väntar alltså Martinez.
Det är inte var dag Dominikanska Republiken kan registrera en hjältinna av denna kaliber och varma gratulationer är på sin plats. Berthold Brecht skrev en gång så här (ungefär) i sin teaterpjäs Galileo: ”ANDREA: Unhappy the land that has no heroes! . . . GALILEO: No, unhappy the land that needs heroes.” Personligen håller jag med Andrea till 120%. Självklart behöver vi hjältar och hjältinnor! Tycker åtminstone jag…
Oplanerad semester och Kalvfilé april 20, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Kuriosa, Turism.Tags: Constanza, Dominikanska Republiken, Joaquín Balaguer, John Lennon, Karibien, La Colonia Japones, La Nevera, Las Pirámides, Las Terrenas, Rafael Trujillo, Salto de Aguas Blancas, Samana, Santo Domingo, Valle Nuevo
4 comments
En liten trevlig, om än till dels ofrivillig och helt planerad, semester kan ju sitta fint ibland. Och veckan före påsk fick jag lite hastigt och lustigt bege mig på en oplanerad utflykt. Upp till bergen i det centrala bergsmasivet. Utan telefon och dator (nästan). Telefonen var ett misstag, dvs jag glömde den. Men isbox med lite matnyttigtfick jag med mig och en ATV på släp.
Nu var det inte jag som släpade ATV´n, utan en god vän, och när den var levererad – tillsammans med mig – så stod vi där, ATV´n och jag. Och hunden förståss. Det är under sådana stunder när man i skogens ensamhet upptäcker att en telefon vore bra att ha…
Första dagarna gick åt att lära sig ATV körning – tills besnsinen abrupt tog slut. En promenad fram till byn, fixade dock detta problem och kosan styrdes så ”hemåt” med en plastflaska besing i näven. En gallon (ca 4 liter) skulle väl räcka. Och det gjorde det och reservdunkar fylldes senare upp på en bensinmack ca 30 minuter längre bort med hjälp av den nu fungerande ATV´n.
Så kom då påsken, Semana Santa, som den kallas i DR. Egentligen vet jag inte om den (veckan) är mer känd för sin religiösa bakgrund eller om det är veckans alla dödsfall och olyckor. Jag hade ju tillgång till radio – när elen fungerade – och där rapporterade flera stationer ”live” ute från vägarna och städerna runtom i landet. Men det var ganska tendensiöst (kanske man skulle kunna säga) för där kom den efter den andra reportern in med sin ”rapport” som om det gällde statusrapportering från Vasaloppets olika ”stationer”. Och detaljerade reporter om skallfrakturer, alkoholförgiftningar, drunkningar och jag vet inte vad. Osmakligt, tyckte jag och slutade lyssna på radion. Då hade visst ett 30-tal dödsfall inträffat…
Familjen samlades så småningom och själva påsken firades i goda vänners lag, med mat och dryckjom såsom seden är. Påsken tog slut och jag var ensam med hunden igen. Och ATV´n. Och telefonen, som jag nu hade fått, slutade fungera (den är vid det här laget så antik att Nationalmusem förmodligen skulle vara intressade). Men vem behöver telefon?
Jag for till närmaste stad, lite drygt en timme, bortom allmän väg, på slingrande bergsstigar med fantastiska vyer. Väl framme besökte jag ett internetkafé och fick inte bara kaffe utan också lite web-kontakt. Och ett Skype telefonsamtal. Sedan bar det iväg på sightseeing. Om sanningen skall fram så blev det mer än ett besök till internetkaféet…
Följande en handritad karta lämnade jag så Constanza (som staden heter) på den östra sidan och passerade vad jag förstod var den Japanska Kolonin – La Colonia Japones – åtminstone en av dem, för det lär finnas flera. På 50-talet gav diktatorn Rafael Trujillo mark till hitlockade Japaner (och även en del andra) för att de skulle börja odla och bosätta sig i vissa glesbyggdsområden. Japanerna stannande kvar, trots att Trujillo ”glömde” vissa löften, och de introducerade ett intensivt jordbruk som numera förser en stor del av landets behov av färska grönsaker och rotfrukter. Men min färd gick vidare, för jag hade nåt annat än Japaner i tankarna.
Mot själva ”hjärtat” i det centrala bergsmassivet. Färden gick genom ensliga bergspass, och utsikter som gjorde att man tappade andan, genom äppelplantager, jordgubbs odlingar och fantastiska blommor (även så här års – det lär vara ännu bättre längre fram).
Första riktigt ”stoppet” gjordes vid Karibiens högsta (sägs det) vattenfall, Salto de Aguas Blancas (det Vita Vattenfallet ungefär), med en fallhöjd på omkring 80 meter, i två våningar. Vattnet var otroligt kallt och jag gissar som mest 10º C, kanske kallare. Men vackert och spektakulärt så det förslog. Folk hoppar i och badar här har det sagts mig, vilket inte på minsta vis kändes lockande denna dag. Men färden gick vidare genom vackra tallskogar, som i vissa stycken påminde om Norrlands tallmoar. Efter en stund kom man ut på ”prärien” och slutligen till en liten by som heter Valle Nuevo (den nya dalen). Det finns en militäranlägning där också som på ca 3,000 m höjd försvarar nån kommunikationscentral (har det sagts mig). De lär hålla ett öga på nationalparkerna också. Efter Valle Nuevo missade jag ett monument, som fanns på min handritade karta, till minne av nån ”konstitutionalist”, eller guerilla ledare, som på 70-talet gick till uppror mot sittande presidenten, Joaquín Balaguer. Fast jag kan inget om historien annat än han lär ha dödats av presidentrupperna.
Men så anlände jag till målet för min utflykt. ”Kylskåpet”, eller La Nevera som området faktikt heter. Nu har man definivt hamnat nånstans bland övre Norrlands tallskogar. Och det är kallt. Ja faktiskt, kallt. För länge sen fick jag ett kort från en god vän som visade is på tallgrenarna i just detta område. Och det har sagts mig att temperaturen kan gå ner till -10ºC. Faktikt minus, under vintermånaderna. På somrarna råder i det närmaste en svensk värmebölja då temperaturen sägs kunna stiga till +15ºC! Fast denna vårdag var det knappast mer än +6 eller 7ºC. Det ni, mitt i Karibien! Och dimma. Som kom så fort, och från ingenstans, att jag nästan tappade orienteringen.
En helt fantastisk upplevelserik dag, som jag definitivt rekomenderar och som jag snart skall smaka på igen. Innan kosan åter styrdes hemåt, lyckades jag också finna Las Pirámides – som är ett monument uppfört under diktatorn Trujillo nån gång i slutet på 50-talet. Monumentet, uppfört i sten, är en splittrad pyramid i fyra delar. Ganska intressant faktiskt. Men riktigt vad som menas vet jag inte. Somliga säger att det är landets geografiska mittpunkt som avses, andra att det utgör nån sorts gränsmarkering mellan Constanza och grannkommunen eller att det är de fyra väderstrecken som åsyftas…
Det finns mer att se och besöka i området, men tiden räcker inte till. Denna gång. Väl hemkommen sent på dagen, och ordentligt omskakad på kostigarna, både sittande och stående på ATV´n, blir det inte mycket mera gjort denna dag.
Nån dag senare ansluter familjen åter och strandbesök i Samana står på dagordningen. Från 3000m till 0m (havsnivån) känns fint. Några dagar på vita härliga, och i vissa fall öde, sandstränder var det perfekta komplimentet till de fantastiska dagarna i bergen. På hemvägen till Santo Domingo stannar vi till över natten i Las Terrenas. Vi hittar en liten restaurant som vi inte besökt tidigare och beslutar oss för att prova den. Churasceria Los Pinos tycks den heta. Italiensk anstrykning förmodar vi, när vi passerar ett härligt Antipasto bord.
Jodå, det hörs att ägaren cum köksmästaren, huvudkyparen, bartendern, sommelieren och deltidskock får man förmoda, är av Italensk bakgrund när han tar vår beställning. Måltiden inleds med några lövtunna skivor parma och nån artisenal släktning som jag inte minns namnet på. Sen kom härligt aptitretande antipasto. Sen kom höjdpunkten med en perfekt kalvfilé i skivor, upplagd på varma Ruccola blad med riven parmesanost. Det hela sköljdes ned med gott italenskt vin och avslutades med en Grappa av god klass. I Las Terrenas. Där man väl inte blivit alltför bortskämd på matfronten tidigare. Suveränt gott helt enkelt – och Los Pinos har definivt hamnat på vår favoritlista över restauranter i DR. Definivt. Och som inte det goda skulle vara gott nog – det var utomordentligt prisvärt också. Fast i Las Terrenas skall man komma ihåg att plastkort accepteras bara på några få ställen – det är kontanter som gäller. På Los Pinos likaså.
Vilken semester! Helt oplanerad och ett uttryck från John Lennon kommer osvikligt till ytan: ”Livet är det som händer dig medan du planerar något annat.” Ungefär så gick det till… Fast nästa gång skall kameran packas och tas med – oansett vad som planeras.
Den mytomspunna Casandra mars 25, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Kuriosa.Tags: Casandra Damiron, Casandra Gala, Dominikanska Republiken, Epikuros, Grammis, Guld Baggen, Johnny Pacheco, Kultur, Merengue, Omega, Oscars, Röda Mattan, Salsa, Santo Domingo
add a comment
Casandra Statyetten
Igår kväll var det dags för Oscars Gala på National teatern i Santo Domingo. Eller var det Grammis, eller Golden Globe eller Guld Baggen? Nåväl, om sanningen skall fram så var det varken eller. I Dominikanska Republiken har man sin alldeles egen Casandra gala. För 25:e året i följd rullades Alfombra Rojo ut och landets musiker, TV- och Radio Personligheter, Komiker och andra framstående män och kvinnor inom det kulturella området korades med Casandra stayetter.
Personligen tycker jag nog dessa galor är lte i tramsigaste laget och dom ser egentligen ganska lika ut, världen över. Där står, innanför staketet på Röda Mattan, reportarna från alla möjliga massmedia och pratar med kändisarna. Längs med mattan, fast utanför staketet, står dom som vill sola sig i glansen och hoppas få en glimt av just sin idol. Och frågorna reportarna ställer är lika dumma, som t.ex. ”Vem har du på dig?” Inte ”Vad” utan ”Vem”…
Och Presentatörerna av de nominerade är desamma. ”Och vinnaren är….”. Jag säger då det. Bäst beskrivet är nog att kalla det för ett spektakel. Men en sak var i alla fall annorlunda än Oscars. Ni som sett en Oscars Gala har säkert noterat att samtliga vinnare har en papperlapp i fickan. Det står tydligen ungefär samma sak på alla: Tack X, Y, F och alla andra namn som vederbörande känner sig förpliktigad att nämna. Tydligen helt omöjligt att prata från hjärtat – dom säger ju ingenting ändå. Bara rabblar en massa namn innan de eskorteras ut från scenen. Men på Casandra Galan kunde man inte se en enda fusklapp. Alla hade antigen lärt sig vad de skulle säga utantill, eller så pratade de med stundens ingivelse. En klar poäng! tycker i vart fall jag.
Casandra´s toppris gick denna gång till en äldre man som sägs vara skaparen av Salsan, Johnny Pacheco. I sitt tacktal sa han att han skulle ge allt för att hans pappa skulle kunnat vara där. Det var pappan som gav honom ett dragspel när han var 6 år, för att han tyckte att sonen var musikalisk. Alla bröderna var tondöva. Johnny Pacheco är i allra högsta grad en mycket värdig vinnare av Casandra´s El Soberano, superpriset, och det var en mycket rörd musiker som tog emot den tunga statyetten. Läs mer om Johnny Pacheco här.
Kvällens skämt får man väl säga vara när ”gatuartisten/Merenguero/Bachatero” Omega (som förresten också fick en utmärkelse – för mig lite obegripligt…) på frågan om ”Vems glasögon han bar”, svarade ”Dulce de Guayaba”. (På svenska ungefär: Guava Sylt). Fast den modeinsatte vet ju att initialerna DG, som syntes tydligt på bågarna, betyder Dolce & Gabbana. Det svaret var ju lite avväpnande och roligt, kan man kanske tycka.
Casandra förresten, var inte den mytomspunna vackra dottern till det Trojanska kungaparet, Priam och Hecuba. Nej, Casandra Damiron var en stor sångerska från Dominikanska Republiken som numera tyvärr är bortgången sen många år tillbaks. Hon kom från en liten obetydlig by, Barahona, och blev världskänd. Hon turnerade även i Europa, och också i Sverige. Hon är för alltid Merengue Drottningen och den som såg till att Dominkansk Folkmusik och Dans, främst då kanske den vilda Merenguen, blev känd utanför landets gränser. Hon var alltså inte den Trojanska Prinsessan, men Casandra är minst lika mytomsunnen…
Dessa utmärkelse ceremonier hör väl vår kultur till, kan jag tänka mig. Men jag kommer ändå osökt att tänka på den Grekiske filosofen Epikuros som en gång lär ha sagt ungefär så här (åtminstone tror jag det var han som myntade uttrycket): ”Sjösätt din båt, välsigna ungdomen och fly så fort du kan från alla former av kultur”. Kanske inte riktigt alla former, men dessa prisutdelningar klarar i vart fall jag mig utan…
Inte bara sol och bad… mars 24, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Kuriosa, Turism.Tags: Bahia de Aguilas, Dominikanska Republiken, Hoyo de Pelempito, Jaragua Nationalpark, Karibien, Pedernales, Sierra de Bahoruco, Taino, Unesco Världsarv, Västindien
add a comment
I morse var jag ute i arla morgonstund. Innan solen gått upp. Förresten så tycks solen tagit semester idag. Igår också för den delen. Det har inte varit så värst bevänt med solsken de senaste dagarna. Inte i Santo Domingo i vart fall. Och jag har läst om häftiga regnoväder i nordost som skapat elände för bönderna. Förmodligen hade turisterna också åsikter om vädret. Just den vecka dom var lediga och tänkte sig bli solbrända på en strand i Västindien. ”Männsikan spår och Gud rår” säger visst nåt gammalt uttryck från förr. Vem det är som får sista ordet låter jag vara osagt, men vi människor har inte mycket att ta till, när vädrets makter sätter sig på tvären.
Om detta gick jag och tänkte på det ganska tomma och ödsliga gatorna där jag promenerade i halvmörktret. Helt ensam var jag nu inte. Det är faktiskt en hel skara människor som pallrar sig upp i ottan för att ta sig en morgonpromenad eller en springrunda. Man vill ju vara klar innan traffiken blir för livlig och temperaturen för hög. Idag var det nog ingen risk för temperaturen, då den fortfarande var måttliga 22 vid 10-tiden. Men traffiken är en annan femma helt och hållet.
Hoyo de Pelempito
Den svala morgonen får mig att tänka på Sierra de Bahoruco, som är en nationalpark i Söder, på gränsen till Haiti. Här finns nämligen Hoyo de Pelempito, Pelempito hålet, som är en gigantisk sänka på ca 8 kvadratkilometer. Den högsta utsiktpunkten ligger på 1500 m nivån och botten nånstans 750 m nedanför i det triangelformade hålet. Utsikten är magnifik och här kan man verkligen känna att man är långt långt bortom allfarvägen. Av de ca 1700 växter som finns där, varav 150 är orkidéer, och omkring 400 lär vara endemiska på ön Hispaniola. Sällsynta fåglar (ca 50 olika arter) och fjärilar finns där också och ingen mänsklig hand stör naturens rytm. Det är ingen helt lätt sak att ta sig dit förståss och fyrhjulsdrift är ett måste. I gränsstaden Pedernales finns ett hyggligt hotell och där kan man också ordna med guide. Hotellet
Gränsstaden Pedernales
rekommenderas så att man ge sig av i ottan. Har man sitt visum iordning kan man här även korsa gränsen in till Haiti, om nu någon skulle vilja göra det.
Men det var egentligen klimatet i Hoyo de Pelempito som jag kom att tänka på under den relativt svala morgonpromenaden. Pelempito har nämligen sitt eget mikroklimat som under året varierar mellan 0 och 25 grader. Ganska behagligt för en nordbo, med andra ord, och den storslagna utsikten är som ni förstår helt fantastisk.
Orkar man med mera lugn och vill se och uppleva en orörd och fullständigt (för det mesta)
Bahia de las Aguilas
öde sandstrand skall man fortsätta färden till Bahia de las Aguilas (ungefär Örnbukten, tror jag). Men vägen dit är besvärlig men med 4-hjulsdrift brukar det fungera. Man skall också komma ihåg att det finns inga bekvämligheter som hotell och restauranter och naturbehoven uträttas, som namnet antyder, i naturen. Bara palmer, sand och havet möter dig när du anländer. Den vackra stranden ligger i en nationalpark som heter Jaragua och klassad av UNESCO som Världsarv. Namnet Jaragua förresten, kommer från en Taino hövding, ursprungsbefolkningen, som i hela 10 år höll stånd mot Spanjorerna. På kvällen kan man ta sig tillbaks till Pedernales igen och sova över ytterligare en natt. I mitt tycke en dagstur som heter duga!
Tänk vad en lite kyligare morgontemperatur kan inspirera till… Någon klok gumma, eller månde det vara en gubbe, lär en gång ha sagt: ”Klockan fem på morgonen är världen din. Då har ingen annan varit framme och fingrat på den.” Så kändes det faktiskt i morse och nu planeras nästa besök till Jaragua och Sierra de Bahoruco…
