Regn, Regn, och mera Regn… februari 12, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi, Kuriosa.Tags: Översvämningar, Dominikanska Republiken, Ernst Wigforss, Fattig, Fattigdom, John Kenneth Galbraith, Naturkatastrof, Regn, Rik, Rikedom, Sophie Tucker
add a comment
Dominikanska Republiken har just genomlidit svåra regnoväder. På vissa ställen i de norra, nordöstra och i de nordvästra delarna av landet föll regnet oupphörligt under 10 dagar i sträck. Tusentals fick lov att evakueras och bönderna såg sina skördar förstöras och gå om intet. Många floder fyllde dammarna till bristningsgränsen och man fick lov att öppna dammluckorna vilket medförde mera översvämningar i redan hårt drabbade områden. Flera ras har inträffat och vägen till Luperon är nu avstängd, sedan delar av vägen följt med jordmassorna ner i dalen. Skadorna på jordbruket är stora och den senaste uppskattningen ligger på ca 60miljoner SEK, en siffra som förväntas stiga. Många har blivit hemlösa och flera har drunknat eller försvunnit i vattenmassorna.
Men idag lyser solen igen. Och städningen har redan börjat. Hälsomyndigheterna har också startat ett vaccineringsprogram då drickvattnet riskerar bli infekterat. Jordbruksdepartementet har gått ut med särskilda låneprogram på fördelaktiga villkor som bönderna kan dra nytta av för att åter komma igång med produktionen. Frivilliga organisationer och vanliga människor ställer också upp med insamlingar av mat och kläder och annat som kan komma till nytta för de behövande.
Solen må lysa över ”båd fattig och rik”, men det dröjer nog innan den fattige bonden i de utsatta områdena åter kan le. Varje gång som mindre och större naturkatastrofer inträffar, alldeles oansett var, så drabbas de fattiga allra hårdast. Alltid. Fattigdom är ett tungt ok, men det verkar inte som om särskilt många vill, eller kan, göra nåt åt den. John Kenneth Galbraith, den kände nationalekonomen från USA, lär ha sagt ungefär så här om fattigdomsproblemet: ”Fattigdom är smärtsam. Det vore väl om vi kände till orsaken till den.” En stilla undran – nog känner vi alla till orsaken. Eller orsakerna snarare. Eller hur?
Det är när händelser som dessa inträffar man ser vilka som är”goda skälar” i umgängeskretsen. Samma sak såg dom i New Orleans när Katrina jämnat det mesta med marken. Den svenske politikern Ernst Wigforss lär ha sagt att: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Kanske är det så, men så lär det väl aldrig att bli, och frågan är om det är nåt att sträva efter. För de allra flesta av oss så gäller nog att vi går genom livet med perioder av relativ fattigdom och relativ rikedom. Lite upp och ner, och vi håller förmodligen med den amerikanska jazz sångerskan Sophie Tucker som sa: ”Jag har varit både fattig och rik. Det var bättre att vara rik.”
Så är det nog, men det är en klen tröst för dom som nu drabbats av de hårda regnen i norra delen av DR. Jag har själv bidragit till flera av de insamlingar som pågår och nästa gång du själv får chansen att göra en god gärning – Slå till direkt! Det är den bästa investering du kan göra. Tro mig!
Vadå Bankkris? februari 3, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi.Tags: Banker, Bankkris, Bankstöd, Dominikanska Republiken, Finanskris, Hector Munro, Ocker, Räntemarginal, Saki, Santo Domingo
add a comment
I Sverige räddar nu staten, dvs skattebetalarna, finansbranschen undan en härdsmälta, säger Odell och Borg i kör. 50 miljarder är ingen struntsumma precis. Igen, skulle en vän av ordning vilja tillägga…
Det rör på sig i banksektorn i Dominikanska Republiken också, vill jag lova. Men här handlar det inte om några räddningspaket från staten. Inte ännu i vart fall. Här har istället landets centralbank gått in och sänkt sin inlåningsränta med 2.5 – 3%. Centralbanken har ju konkurrerat med de vanliga bankerna om spararnas pengar. Men nu signaleras det alltså nya villkor. Och precis som centralbanken önskade, så börjar bankerna justera sina räntor nedåt – till glädje för alla låntgare.
”Alla” är kanske en överdrift. Men två banker har nu hörsammat signalen och fler (förhoppningsvis) väntas följa efter vad det lider. Men fortfarande är räntan hög, eller vad sägs om 29% för Personliga lån och 19.5% för ett Inteckningslån hos en utländsk bank? EFTER sänkningen! Räntan på Bundet sparande (Tidscertifikat) hos samma bank har naturligt nog också sänkts, från 14.5% till 12.5%. Den matematiskt intresserade kan ju nu själv börja spekulera i hur stor räntemarginalen är…..
De större inhemska bankerna har inte bestämt sig än och ligger kvar på 34-36% för Personliga lån och 23-25% för Inteckningslån.
Med räntenivåer som dessa, även efter sänkningen, så torde det stå helt klart för var och en, att när ekonomin ser ut som den nu gör – och förväntas bli värre – så kommer det att bli problem lite varstans. Den byggnationsboom som särskilt Santo Domingo erfarit under ett antal år, lär nog bromsa in ganska ordentligt. Det är nog också så att alltför många lever över sina tillgångar och är belånade långt upp över öronen – precis som i USA med andra ord. Tillfälligt billiga – första året eller så – inteckningslån lurade nog många att skaffa ny lägenhet eller nytt hus. Sen kom räntehöjningarna och ovanpå allt detta – risken att bli arbetslös.
Det blir tufft här också, precis som hos det stora grannlandet USA, men ännu så länge behöver inte skattebetalarna punga ut med miljarder för att rädda bankerna, som i Sverige, England, Tyskland, Island, USA med flera (listan kan göras lång). Och med en genomsnittslig avkastning på det egna kapitalet på nära 40%, och fortsatt skyhög räntemarginal så skall nog bankerna här klara biffen ganska bra. Dom har egna reserver att ta ur….
Kommer att tänka på satirikern Saki, eller mera fullständigt Hector Munro, som i sekelskiftets England bl.a. skildrade överklassens liv och vanor med sin mörka och ofta bisarra humor. Han skrev en gång så här: ”Alla respektabla människor lever över sina tillgångar nu för tiden, och de som inte är respektabla lever över andras. Några få begåvade individer lyckas göra bådadera.”
Jag vet inte jag, men det känns som om detta gäller än mer idag….
Det skall vi fira! januari 30, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi.Tags: Dominikanska Republiken, Guagua, Kollektivtraffik, Leonel Fernandez, Metro, Pendlare, Santo Domingo, Tunnelbana
add a comment
Santo Domingos nya tunnelbana, Metro, startar idag. Kl 5 i eftermiddag blir det invigning med pompa och ståt vid en av stationerna där President Fernandez klipper bandet. De internationella VIP gästerna sägs vara många och kommer inte bara från Syd Amerika utan även från Europa. Det är en viktig händelse i Santo Domingo och för landet som helhet.
Kl 6 på lördag morgon går så startskottet för det första kommersiella tunnelbanetåget och de 19 tågen, som man nu satt i traffik, fortsätter att rulla fram till 11.00 på kvällen. För att åka tunnelbana, måste man först köpa ett plastkort som kostar 30pesos (ca 6.50kr). Detta kort kan man sedan ”tanka” med pengar vid behov, upp till ett värde av 1,000pesos (ca 240kr). Varje resa kostar sedan 20pesos (ca 5kr).
De officiella beräkningarna ger vid handen att ca 170,000 pendlare kommer att åka tunnelbanan dagligen. Hur många taxis och guaguas som därmed kommer att försvinna från gatorna vet jag inte – men jag hoppas att många av dessa ger upp och försvinner till de ”bilkyrkogårdar” där de hörde hemma från början.
Som sagt, nu fungerar tunnelbanans första spår på 14km. Man har nu börjat projekteringen av ett andra spår och Santo Domingo borna hoppas på bättre tider vad gäller kollektivtraffiken i en mångmiljonstad som inte är tillräckligt anpassad för det stora antal bilar och bussar som idag trängs på gatorna.
Investerare – se hit! januari 29, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi, Turism.Tags: Atlantkusten, Dominikanska Republiken, Fastighetsmarknaden, Investeringsmöjlighet, Karibien, Luperon, Puerto Plata, Semesterparadis, Strandtomt, Turism, turistmål, Warren Buffet
2 comments
Oraklet från Omaha, aka Warren Buffet, brukar ju säga till dem som ber honom om råd: ”Buck the trend. Be a contrarian!” Med andra ord: Agera som en motvalskärring! När marknanden går ner, då brukar han köpa och vice versa. Och det har ju gått bra för honom, som nu räknas till en av världens rikaste män. Och idag kan man väl säga att så mycket sämre kan det väl inte bli på den där ”marknaden” som alla talar om. Vilket enligt Buffet betyder att nu är det dags att investera.
Vad skall man då investera i? – kanske nån undrar. Och då har Utposten ett bra tips. En av de bättre bevarade hemligheterna i Dominikanska Republiken är den mycket vackra hamnstaden Luperon på norra kusten. Nordkusten, med bl.a. Puerto Plata, sägs vara en av de snabbast växande fastighetsmarknaderna i världen och bjuder på många fina möjligheter. Men just i Luperon finns det nu alldeles fantastiska möjligheter för den som vill och vågar vara en ”motvalskärring”.
Ett företag som heter Ocean Star Estates har just påbörjat färdigställandet av första fasens 116 tomter, med vägbyggnad, vatten och el och liknande infrastruktur. Området sluttar vackert ut mot Atlanten och den underbara viken och alla tomter har tillträde till stranden – reglerat i ett slags servitut. Nu påbörjas också fas 2 med ytterligare 83 tomter. Hela området är avskilt från världen i övrigt, s.k. gated community, och där kommer att finnas ett klubbhus som inte går av för hackor, stor simbassäng, ett stall med hästar för dom som vill (och kan) rida, tennisbanor, parker och grönområden, mm.
Och nu kommer det bästa. Tomterna som nu säljs är enligt uppgift ”priced to go”, dvs prissatta under marknadsvärde. Det hävdas att just nu ligger ”rabatten” nånstans mellan 30-50%, och prislistan börjar på blygsamma $49.900, och värdestegringen beräknas till omkring 30-60% årligen. Byggnationerna (infrastrukturen) startar enligt plan i April. Det egna huset påbörjas när man så önskar och har råd. Folk som varit där och tittat beskriver området som en ”oslipad diamant” och som enligt ritningarna satts i händerna på mycket skickliga diamantslipare – dvs arkitekter och lanskapsdesigners. Mycket smakfullt.
Låter inte det som nåt man skulle våga sig på? Tänk efter ett slag. När dollarn är så låg som idag, och efterfrågan på områden som dessa förväntas stiga (i takt med att världens alla baby-boomers bara blir äldre) så är det just nu kanske dags att vara ”motvalskärring”. Ta er en titt på möjligheten som just nu ligger öppen och sätt er sen runt köksbordet för ett familjerådslag….. Klicka här: www.oceanstarestates.com
Observeras skall att Utposten har inget samband alls med Ocean Star Estates, utan tycker bara att Dominikanska Republiken har mycket att erbjuda den som söker efter investeringsmöjligheter av detta slag. Och just denna ser ut som om den kan erbjuda möjligheter över genomsnittet.
Somliga kanske minns vad Henrik Ibsen en gång sa: ”Jag ger inte vika för mina önskningar; dem kommer jag att tillfredsställa så länge jag kan.” Kanske är det nu dags att tillfredställa en av dem….
Alea iacta est! januari 28, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi, Politik.Tags: Alea iacta est, Dominikanska Republiken, Fackförenmingar, Kollektivtraffik, Metro, Santo Domingo, Taxi, Tärningen är kastad, Transportmonopol, Tunnelbana
add a comment
Nu stormar det i Santo Domingo igen. Det handlar nu inte om orkaner, i vart fall inte de som väderlekstjänsten rapporterar om. Nej nu gäller det andra sorters stormar. På två ben.Dom kallar sig för ”fackföreningar”, men f-n tro´t. Dom brukar också kallas ”Landets verkliga härskare”, eller ”Transportmaffian”.
Det är nämligen så att den 30 januari så skall tunnelbanan i Santo Domingo, Metro, börja fungera på allvar. Nu har alla tester och prov genomförts och personalen fått den utbildning den behöver. Instruktioner som att det är förbjudet att äta, dricka och röka på tunnelbanan har också utfärdats. Är man under 12 år måste man ha en vuxen med sig osv osv. Personligen så tror jag det kommer att fungera fint, redan på första dagen då man sätter in 19 tåg (med 39 vagnar) på den 14 km långa sträckan.
Stormen gäller nu vem som skall få rätten att transportera passagerare till tunnelbanestationerna. Transportsektorn har sedan 30 år tillbaka i tiden varit ”paralyserad” av oligopol. Somliga kallar det för monopol. Olika sammanslutningar har effektivt utestängt konkurrens och de som inte går med i sammanslutningen har fått och får stryk, tills dess de går med eller försvinner nån annan stans. En mycket olycklig situation som inte gagnar någon – undantaget ”medlemmarna” förstås, eller snarare deras ”ledare”. Genom att hänge sig åt ren utpressning har man gång efter gång pressat sittande regeringar på koncenssioner och subsidier, och deras makt över landet ökade varje gång.
Nu ser det dock ut som om ”maktmonopolet” inom transportsektorn håller på vittra sönder. Man har fått nog av dessa skränande uppviglare – ”Tomma tunnor skramlar mest”, heter det ju. De senaste uppropen till ”generalstrejk” har i mångt och mycket gått ganska spårlöst förbi, därför att folket börjat tröttna på dessa ”ledare” som gjort sig förmögna på deras (och sina medlemmars) bekostnad. Och den senaste tiden har även den sittande regeringen börjat visa musklerna och sagt ifrån. Den senaste striden gäller nu som sagt traffikrutterna till tunnelbanestationerna. Dom gamla, rostiga och livsfarliga skorvarna som idag traffikerar rutterna lär inte få förnyade tillstånd, utan det blir OMSA bussar (motsvarigheten till SL i Stockholm) i allt större utsträckning som erbjuder en gratis transfer biljett från buss till tunnelbana. Nu hotar monopolets ledare så det ryker om det. Man säger att man inte tänker ta ansvar för de aktioner som de ”tvingas” till om inte ”monopolet” får agera ostört och fortsätta tvinga in passagerare i sina skitiga rullande likkistor – Guaguas. Man talar om att man inte tänker ge upp 30 års ”service” till allmänheten utan att ta strid. Och som sagt, man avsäger sig allt ansvar för vad som kan hända om inte regeringen gör som transportmonopolet vill.
Det klagas på andra håll också om dessa transportmonopol som med jämna mellanrum lamslår strategiskt viktiga delar av ekonomin. Ena veckan handlar det om ett populärt turistområde där turister inte kan få tag på buss eller taxi därför att staten sänkt bensinsubsiderna. Nästa vecka handlar det om landets största och viktigaste hamn som blockerats därför att ”icke medlemmar” hyrts in av nån för att ta hand om några containers med viktiga insatsvaror till landets industri. Listan kan göras lång.
Fredagen den 30 januari 2009 blir kanske den vattendelare, eller det vägskäl, där valet om framtidens transportlösningar avgörs. Tiden och utvecklingen talar mot dessa transportoligopol/- monopol och deras ledare framstår mer som gangsters än något annat och såvitt jag kan bedöma har dom inget att skaffa med fackföreningar. Lyckas man nu ta första steget mot att bryta deras ”makt”, så ter sig framtiden mycket ljusare för alla. Inte bara för de som åker kollektivt. Men processen kan bli smärtsam och långvarig. Som de flesta förändringsprocesser.
Om man lyssnar på deras senaste klagosång finner man inget annat än förakt för de passagerare som i 30 år beundransvärt stått ut med det dagliga purgatoriet som en färd i en guagua eller taxi är. Meningen med purgatoriet var ju att man skulle ”renas” från sina synder innan man fortsatte till paradiset…. men här handlar det bara om tortyr utan den renande effekten, som en förberedelse inför det dagliga värvet.
I Sverige blev det visst också ett visst kaos när taxitraffiken avreglerades, så det kanske inte är så märkligt det som händer här i Santo Domingo…
”Alea iacta est! ” sade visst Julius Cesar när han trotsade den Romerska senaten, dvs ”Tärningen är kastad!” Regeringen och folket har nu kastat tärningen och vi får väl så småningom se vem som går segrande ur den här striden. Personligen sätter jag en (liten) slant på kollektivpassagerarna…
Hoppas kan man alltid… januari 23, 2009
Posted by pebben in Ekonomi, Politik.Tags: Bank of America, Banker, Bilhandlare, Bilindustrin, Den enes bröd den andres död, Detroit, Dominikanska Republiken, Francis Bacon, Hoppet är det sista som lämnar människan, Hungern är den bästa kryddan, Investment banker, Krispaket, Merrill Lynch, Pandora, Pandoras ask, Santo Domingo, Sokrates, Subventioner
add a comment
Jodå, världen har ju nu fått Obama att hoppas på. Att han genom nåt sorts mirakel skall få i gång världens ekonomi igen. Hoppet är ju det sista som lämnar människan, om man får tro på den grekiska mytologin där den undersköna Pandora, av ren nyfikenhet, öppnade asken hon fått av Hermes och alla olyckor flög ut över människorna. Allt flög ut, utom Hoppet, som var det enda som blev kvar i asken. Till slut fick även Hoppet vingar och gavs som en gudagåva till de stackars människorna som led under alla de olyckor som smitit ut innan.
I USA står nu Hoppet till staten. Och till Obama. Man hör klagosånger i högan sky. Från Detroit hållet t.ex., hör man att de behöver hjälp från staten, då ingen tycks vilja köpa deras bilar. Bilindustrin världen över är i blåsväder. Och i USA försöker sig bilhandlarna på alla knep som dom kan hitta på, för att få en ny bil såld. 0% (noll) i ränta t.ex., eller betala för en och få två, är ett annat. Förutom att hoppas på Obama, Kongressen och Senaten för mer statliga bidrag förståss…
Det är inte mycket bättre i DR. Bilhandlarnas förening har nu ställt sig på de amerikanska biltillverkarnas sida och nu står hoppet till staten här också. Räntorna är ju så olidligt höga att ingen har råd att köpa ny bil, säger dom bl.a. Försäljningen sjönk förra året (helårsbasis) med nästan 30%, och man lyckades sälja bara 22,000 bilar (från ca 30,000 året innan). Det svider nog ganska ordentligt hos många bilhandlare. Men som om detta inte är nog, så kan man titta på förra årets andra hälft och jämföra med samma period året dessförinnan (2007). Då ser man att bilförsäljningen faktiskt gått ned med hela 52%! Och det är på den nivån man startar 2009… Kanske inte att undra på att man nu hoppas att staten kan gå in med en hjälpande hand här också. Man hoppas på lägre räntor bland annat.
En bilköpare måste idag, om han behöver lånefinansiera sitt bilköp, betala räntor som vida överstiger 30%!! 34, 36 ja faktiskt ännu högre räntor kan man få punga ut med. Klart som katten att kunderna lyser med sin frånvaro – särskilt i dessa osäkra tider. Men tro inte att vi ser några häftiga erbjudanden från bilhandlarnas sida. Nej, sådana åtgärder lyser med sin frånvaro. Dom ser ut att hålla fast vid en affärsmodell och marknadsföringsstrategi som fungerade när allt var frid och fröjd. Förbaskat stelbent för att inte säga rent ut sagt naivt, om man får uttrycka sig så. Istället för att ta tag i de radikala förändringar som måste till för att anpassa sig till marknadens berg och dalbana, så hoppas man på hjälp från staten. Jag säger då det…
De höga räntorna är nu inte enbart bilhandlarna fel. När jag skrev att ”hoppet är det sista som lämnar människan”, så glömde jag bort en speciell grupp av människorasen. Jag tänker på bank- och finansfolket, om vilka man nog skulle kunna säga, för att travestera på samma uttryck: Girigheten är det sista som lämnar oss bankmänniskor.
Jag hörde nyligen om förre VD:n på Merrill Lynch, Thain, ni vet den där investeringsbanken som kollapsade och köptes upp av Bank of America med hjälp av skattepengar bl.a. Samtidigt som miljarder i statligt stöd från de amerikanska skattebetalarna slussades in för att fixa biffen, så satt Thain och betalade ut miljarder i bonuspengar till sig själv och de sina. Inte nog med det, han lät dekorera om sitt kontor också där bl.a. bara mattan lär ha kostat nära 700,000SEK och skrivbordet gick visst löst på en halv miljon, 500,000SEK. (!) Hans nya kontor lär ha kostat runt 9 (nio) miljoner SEK… Samtidigt som förlusterna – enbart för fjärde kvartalet 2008 – lär uppgått till 15 miljarder dollar…. Det blir så många nollor att jag inte kan hålla reda på dom. Snacka om att sitta i en bubbla….den giriga bankbubblan.
Vad har nu detta med bilhandlarna i Santo Domingo att göra? Ja det kan man ju fråga sig. Men nu är det så att samtidigt som bilförsäljningen slår bottenrekord och många bilhandlare tvingas att avskeda anställda eller tom stänga sina butiker, så ser vi att bankerna går bra. På den kanten vilar inga sura miner och vi hör inga rop på hjälp – annat än det vanliga klagandet på alltför mycket regler och lagar som bankerna måste rätta sig efter…. Nej för bankerna går det bra. Tacka för det när räntorna ligger på nivåer som i Sverige definitivt skulle kallas för ocker. Rent ocker och inget annat. Bara inteckningslånen ligger på nivåer runt 20%….. Och räntemarginalen lär vara bland den högsta i regionen. Och man får betala avgifter på allt. Snart blir det väl dörravgift också, för att gå in på nåt av deras kontor. Och skulle man vilja gå fram till disken för att t.ex. sätta in en slant, så tillkommer nog en avgift på det också…diskavgift. Bankernas vinst, efter skatt, ökade med hela 25% jämfört med året innan (2007). Om man tittar på avkastningen på eget kapital så låg den på skyhöga 39%!! Det ni, bankaktier skulle man nog ha.
Den enes bröd, den andres död, sade filosofen Francis Bacon redan på 1600-talet. Och nog passar detta tankesätt in på dagens bilhandlare och bankmän i Santo Domingo. Och kanske på andra håll och områden också…. Särskilt i dessa ekonomiska orostider.
Jag undrar jag, om man följer samma tema som Bacon, men istället citerar Sokrates som ca 1700 år före Bacon lär ha sagt att Hungern är den bästa kryddan. Det är ju när vi är hungriga som kreativiteten kommer till sin rätt. Och den varan kan vi behöva lite mer av idag. Om det nu var det som Sokrates menade…
Hemkört januari 8, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi.Tags: Avhämtning, Colmado, Dominikanska Republiken, Hemkört, Kaffe, Kvartersbutik, Livsmedelskedjor, Modernisering, Närbutik, Santo Domingo, Småskalighet, Stordrift, Take Out, Varuhus
2 comments
Termen “Hemkört” kan ju ha olika betydelser, beroende på sammanhanget. I det här fallet är sammanhanget inte länkat till “Skogstjärnan” eller andra “varumärken”, om nu någon skulle trott det. Nej, det här handlar om “Hemkört” i bemärkelsen att få någonting levererat hem till sig.
Det man kanske mest naturligt kommer att tänka på är kanske Pizza eller Kinamat. Det brukar fungera och man kan ringa och beställa, men ofta måste man sen sjäv bege sig till restauranten för att hämta maten.
Som jag nu står här i fönstret och tittar ut över den uppvaknande mångmiljonstaden nedanför, med kaffekoppen i hand, känner jag mig priviligierad. Alltför många tar det som alldeles självklart och missar värdet av tjänsten “Hemkört”. Som igår kväll när jag sent omsider kom ihåg att kontrollera om jag hade kaffe för morgonfikat. Naturligtvis (höll jag på att säga) så var kaffeburken nästan tom, så när som på lite “kaffedamm” på botten. En ursvensk ed, som väl inte skall repeteras här, vällde upp ur mitt inre. Klockan hade hunnit bli mycket, strax efter 10 (22) och affärerna stängda. Hur i all världen skall jag nu klara av att se en ny dag randas….. utan kaffe?
När den värsta paniken lagt sig till ro, blev jag varse om var jag befann mig. I Santo Domingo. Här finns en underbar inrättning som kallas Colmado. Dessa Colmados finns lite varstans, för att inte säga överallt, och fungerar som en sorts “närbutiker” i ordets rätta bemärkelse. Här kan man köpa en (1) cigarett, ett ljus, öl och sprit, dricksvatten, bönor, bröd, ja kort sagt allt som tillhör livets nödtorft. Deras öppettider är från arla morgonstund fram till småtimmarna i många fall. Här kan man också ofta se några bord och stolar utställda på kvällen, på trottoaren, där man sitter och pratar eller spelar Dominio.
Nåväl, Colmados är välsignade institutioner, som just igårkväll kom till min räddning. Det var bara att lyfta telefonluren till närmaste Colmado och beställa ett kilo kaffe, Café Santo Domingo i mitt fall. Inom två minuter ringer det på dörren och kaffet levereras. Och morgonen, denna strålande morgon, är räddad, och jag sov lugnt hela natten.
Colmados är en nationell social institution och fyller många viktiga behov, utöver att rädda min morgon. Men tyvärr så är det nog så att tiden talar mot dem, i takt med att varuhuskedjor och stora livsmedelskedjor etablerar sig i en fasansfull snabb takt. “Modernisering” kallas det helt visst…
Minns ni småbutikerna från förr i städer och köpingar runt om i hela Sverige? Dom försvann när vi, kunderna, övergav dem. Och vad fick vi istället? Men jag undrar om inte pendeln så sakteliga håller på att svänga. Stordriften, som varuhus och livsmedelskedjor är beroende av, har sina nackdelar, och det är väl dessa vi nu börjar bli medvetna om. Kanske.
Det är tråkigt att bli tvingad att konstatera att Dominikanska Republiken ser ut att behöva gå samma väg, där de små slås ut av de stora och mäktiga. För att senare i livet uppleva en renässans… Finns det inget man kan göra för att behålla och värna om småskaligheten så att den inte slås ut helt och hållet? Måste man verkligen välja det ena eller det andra? Kan vi inte ha lite av båda?
Kaffestundens funderingar är över och kaffekoppen är tom. Den gryende dagen ser lovande ut, särskilt efter det goda Santo Domingo kaffet!
