Kyrkan och Staten april 22, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Politik.Tags: Abort, Afghanistan, Dominikanska Republiken, Friedrich Wilhelm Nietzsche, Galileo Galilei, Gud, Illegal abort, Ingmar Bergman, Katolska kyrkan, Muslim, Religiös, Religion, Taliban, Vatikanen
4 comments
En mycket tråkig historia utspelades igår när den dominikanska motsvarigheten till Riksdagen fattade beslut om abort. Med en betryggande majoritet gick en ny lag igenom som gör abort olaglig.
Det sägs att idag görs ca 100 aborter om dagen i landet – många ett resultat av våldtäkt, eller att kvinnan är underårig eller att hon inte har några möjligheter att försörja ett barn. Vad som nu kommer att hända med dessa kvinnor är lätt attt gissa. Aborterna kommer inte att upphöra, men väl gå under jorden, i vart fall för dem som har råd att betala. Dom andra? Kommer staten nu att ta hand om de ovälkomna nyfödda och deras mammor som inte har några möjligheter att ta hand sina nyfödda? Om detta är lagen tyst. Det var ju faktiskt mest (kanska enbart) män som röstade för den nya abortlagen och dom bryr sig tydligen inte om effekterna av lagstiftningen.
Så kan det alltså gå när den katolska kyrkan får möjlighet till påverkan och inblandning i statens angelägenheter. Som ett led i kyrkans strategi att göra abort olaglig, höll man en mässa utanför ”riksdagsportarna” för att söka påverka senatorerna inför den förestående omröstningen. Och ärkebiskopen och ett antal präster uttalde sig i pressen för bilda opinion mot laglig abort. Och man lyckades tydligen…
En mycket ledsam dag för landets kvinnor som därmed förlorade rätten till sin egen kropp. Naturligtvis lika ledsam för alla andra dominikaner, oansett kön, som insett att vi idag faktiskt skriver 2009… Man kan väl hoppas att det blir kamp kring denna fråga om kvinnans rätt till sin egen kropp.
I botten skiner Taliban-konceptet igenom ganska tydligt. Tycker jag. Där borta i Afghanistan röstades nyligen igenom en lag som de facto ger männen rätt att våldta sin fruar samtidigt som man förbjuder kvinnorna att vistas utomhus utan sin make (eller äldre bror om man är ogift). I en intervju med en av upphovsmännen till lagen (tydligen en Taliban anhängare) sade han utan att skämmas eller blinka att lagen gav deras kvinnor större säkerhet än vad västerlandets kvinnor har….(?) Och kvinnans rätt till att säga nej till intimt umgänge hade han ingen förståelse för – det var alldeles självklart för honom att hon måste ”tjäna” sin man – även i sängen….självklart på mannens villkor.
Kanske var det att ta i en smula. Men, handen på hjärtat, är grunden som denna religiösa ideologi vilar på så olika? Att jämföra Talibaner med Katoliker är ändå kanske en smula orättvist – men jag blir så f-bannad (på ren svenska) på den oheliga allians som ibland råder mellan den katolska kyrkan och staten. Det var väl väldigt länge sedan Rom, och Vatikanen, hade nån reell politisk makt – men i länder som DR, och även på många andra håll i världen för den delen, sticker dom emellanåt upp sitt fula ansikte och ställer till det. ”I Guds namn”, säger dom….det sa man under korstågen och inkvisationen också….
I sanning en tragisk dag i dominikansk politik och jag tänker på vad Galileo Galilei klokt sa en gång för väldigt länge sedan: ”Jag känner mig inte tvingad att tro på att den Gud som gav oss sinnena, förnuften och intellektet, förväntar sig av oss att vi skall avstå från att använda det.” På mig verkar det som sinnena, förnuftet och intellektet for all världens väg denna dag. 1800-tals filosofen Friedrich Wilhelm Nietzsche undrade också över religionens särställning bland människorna och formulerade sin undran knivskarpt: ”Hur är det nu, är människan ett av Guds misstag eller är Gud ett av människans? ”
Ja, det kan man verkligen undra över och själv säger jag som Ingmar Bergman en gång sa: ”Jag hoppas jag aldrig blir så gammal att jag blir religiös!” med tanke på hur många så kallade religiösa idéer kommer till uttryck i dagens värld…
Alea iacta est! januari 28, 2009
Posted by pebben in Allmänt, Ekonomi, Politik.Tags: Alea iacta est, Dominikanska Republiken, Fackförenmingar, Kollektivtraffik, Metro, Santo Domingo, Taxi, Tärningen är kastad, Transportmonopol, Tunnelbana
add a comment
Nu stormar det i Santo Domingo igen. Det handlar nu inte om orkaner, i vart fall inte de som väderlekstjänsten rapporterar om. Nej nu gäller det andra sorters stormar. På två ben.Dom kallar sig för ”fackföreningar”, men f-n tro´t. Dom brukar också kallas ”Landets verkliga härskare”, eller ”Transportmaffian”.
Det är nämligen så att den 30 januari så skall tunnelbanan i Santo Domingo, Metro, börja fungera på allvar. Nu har alla tester och prov genomförts och personalen fått den utbildning den behöver. Instruktioner som att det är förbjudet att äta, dricka och röka på tunnelbanan har också utfärdats. Är man under 12 år måste man ha en vuxen med sig osv osv. Personligen så tror jag det kommer att fungera fint, redan på första dagen då man sätter in 19 tåg (med 39 vagnar) på den 14 km långa sträckan.
Stormen gäller nu vem som skall få rätten att transportera passagerare till tunnelbanestationerna. Transportsektorn har sedan 30 år tillbaka i tiden varit ”paralyserad” av oligopol. Somliga kallar det för monopol. Olika sammanslutningar har effektivt utestängt konkurrens och de som inte går med i sammanslutningen har fått och får stryk, tills dess de går med eller försvinner nån annan stans. En mycket olycklig situation som inte gagnar någon – undantaget ”medlemmarna” förstås, eller snarare deras ”ledare”. Genom att hänge sig åt ren utpressning har man gång efter gång pressat sittande regeringar på koncenssioner och subsidier, och deras makt över landet ökade varje gång.
Nu ser det dock ut som om ”maktmonopolet” inom transportsektorn håller på vittra sönder. Man har fått nog av dessa skränande uppviglare – ”Tomma tunnor skramlar mest”, heter det ju. De senaste uppropen till ”generalstrejk” har i mångt och mycket gått ganska spårlöst förbi, därför att folket börjat tröttna på dessa ”ledare” som gjort sig förmögna på deras (och sina medlemmars) bekostnad. Och den senaste tiden har även den sittande regeringen börjat visa musklerna och sagt ifrån. Den senaste striden gäller nu som sagt traffikrutterna till tunnelbanestationerna. Dom gamla, rostiga och livsfarliga skorvarna som idag traffikerar rutterna lär inte få förnyade tillstånd, utan det blir OMSA bussar (motsvarigheten till SL i Stockholm) i allt större utsträckning som erbjuder en gratis transfer biljett från buss till tunnelbana. Nu hotar monopolets ledare så det ryker om det. Man säger att man inte tänker ta ansvar för de aktioner som de ”tvingas” till om inte ”monopolet” får agera ostört och fortsätta tvinga in passagerare i sina skitiga rullande likkistor – Guaguas. Man talar om att man inte tänker ge upp 30 års ”service” till allmänheten utan att ta strid. Och som sagt, man avsäger sig allt ansvar för vad som kan hända om inte regeringen gör som transportmonopolet vill.
Det klagas på andra håll också om dessa transportmonopol som med jämna mellanrum lamslår strategiskt viktiga delar av ekonomin. Ena veckan handlar det om ett populärt turistområde där turister inte kan få tag på buss eller taxi därför att staten sänkt bensinsubsiderna. Nästa vecka handlar det om landets största och viktigaste hamn som blockerats därför att ”icke medlemmar” hyrts in av nån för att ta hand om några containers med viktiga insatsvaror till landets industri. Listan kan göras lång.
Fredagen den 30 januari 2009 blir kanske den vattendelare, eller det vägskäl, där valet om framtidens transportlösningar avgörs. Tiden och utvecklingen talar mot dessa transportoligopol/- monopol och deras ledare framstår mer som gangsters än något annat och såvitt jag kan bedöma har dom inget att skaffa med fackföreningar. Lyckas man nu ta första steget mot att bryta deras ”makt”, så ter sig framtiden mycket ljusare för alla. Inte bara för de som åker kollektivt. Men processen kan bli smärtsam och långvarig. Som de flesta förändringsprocesser.
Om man lyssnar på deras senaste klagosång finner man inget annat än förakt för de passagerare som i 30 år beundransvärt stått ut med det dagliga purgatoriet som en färd i en guagua eller taxi är. Meningen med purgatoriet var ju att man skulle ”renas” från sina synder innan man fortsatte till paradiset…. men här handlar det bara om tortyr utan den renande effekten, som en förberedelse inför det dagliga värvet.
I Sverige blev det visst också ett visst kaos när taxitraffiken avreglerades, så det kanske inte är så märkligt det som händer här i Santo Domingo…
”Alea iacta est! ” sade visst Julius Cesar när han trotsade den Romerska senaten, dvs ”Tärningen är kastad!” Regeringen och folket har nu kastat tärningen och vi får väl så småningom se vem som går segrande ur den här striden. Personligen sätter jag en (liten) slant på kollektivpassagerarna…
Hoppas kan man alltid… januari 23, 2009
Posted by pebben in Ekonomi, Politik.Tags: Bank of America, Banker, Bilhandlare, Bilindustrin, Den enes bröd den andres död, Detroit, Dominikanska Republiken, Francis Bacon, Hoppet är det sista som lämnar människan, Hungern är den bästa kryddan, Investment banker, Krispaket, Merrill Lynch, Pandora, Pandoras ask, Santo Domingo, Sokrates, Subventioner
add a comment
Jodå, världen har ju nu fått Obama att hoppas på. Att han genom nåt sorts mirakel skall få i gång världens ekonomi igen. Hoppet är ju det sista som lämnar människan, om man får tro på den grekiska mytologin där den undersköna Pandora, av ren nyfikenhet, öppnade asken hon fått av Hermes och alla olyckor flög ut över människorna. Allt flög ut, utom Hoppet, som var det enda som blev kvar i asken. Till slut fick även Hoppet vingar och gavs som en gudagåva till de stackars människorna som led under alla de olyckor som smitit ut innan.
I USA står nu Hoppet till staten. Och till Obama. Man hör klagosånger i högan sky. Från Detroit hållet t.ex., hör man att de behöver hjälp från staten, då ingen tycks vilja köpa deras bilar. Bilindustrin världen över är i blåsväder. Och i USA försöker sig bilhandlarna på alla knep som dom kan hitta på, för att få en ny bil såld. 0% (noll) i ränta t.ex., eller betala för en och få två, är ett annat. Förutom att hoppas på Obama, Kongressen och Senaten för mer statliga bidrag förståss…
Det är inte mycket bättre i DR. Bilhandlarnas förening har nu ställt sig på de amerikanska biltillverkarnas sida och nu står hoppet till staten här också. Räntorna är ju så olidligt höga att ingen har råd att köpa ny bil, säger dom bl.a. Försäljningen sjönk förra året (helårsbasis) med nästan 30%, och man lyckades sälja bara 22,000 bilar (från ca 30,000 året innan). Det svider nog ganska ordentligt hos många bilhandlare. Men som om detta inte är nog, så kan man titta på förra årets andra hälft och jämföra med samma period året dessförinnan (2007). Då ser man att bilförsäljningen faktiskt gått ned med hela 52%! Och det är på den nivån man startar 2009… Kanske inte att undra på att man nu hoppas att staten kan gå in med en hjälpande hand här också. Man hoppas på lägre räntor bland annat.
En bilköpare måste idag, om han behöver lånefinansiera sitt bilköp, betala räntor som vida överstiger 30%!! 34, 36 ja faktiskt ännu högre räntor kan man få punga ut med. Klart som katten att kunderna lyser med sin frånvaro – särskilt i dessa osäkra tider. Men tro inte att vi ser några häftiga erbjudanden från bilhandlarnas sida. Nej, sådana åtgärder lyser med sin frånvaro. Dom ser ut att hålla fast vid en affärsmodell och marknadsföringsstrategi som fungerade när allt var frid och fröjd. Förbaskat stelbent för att inte säga rent ut sagt naivt, om man får uttrycka sig så. Istället för att ta tag i de radikala förändringar som måste till för att anpassa sig till marknadens berg och dalbana, så hoppas man på hjälp från staten. Jag säger då det…
De höga räntorna är nu inte enbart bilhandlarna fel. När jag skrev att ”hoppet är det sista som lämnar människan”, så glömde jag bort en speciell grupp av människorasen. Jag tänker på bank- och finansfolket, om vilka man nog skulle kunna säga, för att travestera på samma uttryck: Girigheten är det sista som lämnar oss bankmänniskor.
Jag hörde nyligen om förre VD:n på Merrill Lynch, Thain, ni vet den där investeringsbanken som kollapsade och köptes upp av Bank of America med hjälp av skattepengar bl.a. Samtidigt som miljarder i statligt stöd från de amerikanska skattebetalarna slussades in för att fixa biffen, så satt Thain och betalade ut miljarder i bonuspengar till sig själv och de sina. Inte nog med det, han lät dekorera om sitt kontor också där bl.a. bara mattan lär ha kostat nära 700,000SEK och skrivbordet gick visst löst på en halv miljon, 500,000SEK. (!) Hans nya kontor lär ha kostat runt 9 (nio) miljoner SEK… Samtidigt som förlusterna – enbart för fjärde kvartalet 2008 – lär uppgått till 15 miljarder dollar…. Det blir så många nollor att jag inte kan hålla reda på dom. Snacka om att sitta i en bubbla….den giriga bankbubblan.
Vad har nu detta med bilhandlarna i Santo Domingo att göra? Ja det kan man ju fråga sig. Men nu är det så att samtidigt som bilförsäljningen slår bottenrekord och många bilhandlare tvingas att avskeda anställda eller tom stänga sina butiker, så ser vi att bankerna går bra. På den kanten vilar inga sura miner och vi hör inga rop på hjälp – annat än det vanliga klagandet på alltför mycket regler och lagar som bankerna måste rätta sig efter…. Nej för bankerna går det bra. Tacka för det när räntorna ligger på nivåer som i Sverige definitivt skulle kallas för ocker. Rent ocker och inget annat. Bara inteckningslånen ligger på nivåer runt 20%….. Och räntemarginalen lär vara bland den högsta i regionen. Och man får betala avgifter på allt. Snart blir det väl dörravgift också, för att gå in på nåt av deras kontor. Och skulle man vilja gå fram till disken för att t.ex. sätta in en slant, så tillkommer nog en avgift på det också…diskavgift. Bankernas vinst, efter skatt, ökade med hela 25% jämfört med året innan (2007). Om man tittar på avkastningen på eget kapital så låg den på skyhöga 39%!! Det ni, bankaktier skulle man nog ha.
Den enes bröd, den andres död, sade filosofen Francis Bacon redan på 1600-talet. Och nog passar detta tankesätt in på dagens bilhandlare och bankmän i Santo Domingo. Och kanske på andra håll och områden också…. Särskilt i dessa ekonomiska orostider.
Jag undrar jag, om man följer samma tema som Bacon, men istället citerar Sokrates som ca 1700 år före Bacon lär ha sagt att Hungern är den bästa kryddan. Det är ju när vi är hungriga som kreativiteten kommer till sin rätt. Och den varan kan vi behöva lite mer av idag. Om det nu var det som Sokrates menade…
Att filosofera med hunden! december 4, 2008
Posted by pebben in Kuriosa, Politik.Tags: Dominikanska Republiken, Hund, Hundliv, Karibien, Korruption, Narkotikasmuggling, Rottweiler, Rwanda
4 comments
Sitter och filosoferar i arla morgonstund. Dagarna har blivit kortare nu när “vintern” nalkas. För inte så länge sen var det ljust och fint redan vid sex-tiden på morgonen då husse med hund joggade eller promererade för att få igång livsandarna. Nu behåller nattens mörker sitt grepp om liv och död allt längre, men vi kan ana en grå strimma av gryning vid horisonten. Morgonsamtalet med hunden är för det mesta lågmält och fåordigt. Oftast räcker det med en blick för att båda skall förstå vad som menas. Så här i mörkret blir det inte så mycket en blick, utan snarare bara känslan av att hon tittar på mig. Och vice versa. Det räcker.
Idag har vi promererat färdigt och sitter nu och väntar på att få lapa lite på den uppgående solen. Rottweilern sitter tryggt vid min sida, eller månde det vara husse som sitter tryggt vid Rottweilerns sida. (?) Jag låter det vara osagt, för i grund och botten behöver vi nog varandra och vi är nog tryggast tillsammans.
Hundar bryr sig inte så mycket om politik, skandaler och världsekonomin och annat som fyller spaltmetrarna. Nej, de har en något mer jordnära syn på tillvaron. Som människa kan man behöva hundperspektivet emellanåt för en s.k. verklighetskontroll.
Hunden är t.ex. i allmänhet inte så tungsint eller långsint som många av oss tvåbenta varelser tenderar att vara. Hunden kan förlåta (på hundars vis) och glömma för att gå vidare i livet. I sitt hundliv. Dom gräver inte ner sig i onödan i oförrätter. Minuten efter en örfil, förtjänt eller inte, så viftar de åter på svansen (om dom nu har nån) och är åter beredda att våga sitt eget liv för den adopterade familjen. För tydlighets skull talar jag nu om hundar, om riktiga hundar, inte såna där oftast nervösa små stinkande, moppsande ämnen som kanske kunde vuxit upp till en riktig hund, om DNA-strängen sett annorlunda ut. Minns ni bildekalen som ofta fanns på de sk Hundkojorna (BMC Cooper) och som annonserade att “När jag blir stor skall jag bli en Rolls Royce”. Dom där “tekoppstora” fyrbenta varelserna ger jag inte mycket för.
Luna är en riktigt hund. En Rolls Royce. En tillgiven hund som vet att uppföra sig. Människor man möter, blir ibland lite frustrerade och vet inte riktigt hur långt ifrån hunden de behöver vara för att vara säkra. En del till och med korsar vägen/gatan för att känna sig säkrare på andra sidan. Hon är stor och jag uppskattar vikten till ca 50kg. Hon är vältrimmad och inte ett uns av överflödsfett och pälsen glänser. Kanske inte så konstigt att somliga undviker en närmare bekantskap, fast de fattar ju inte vad de missar. Hon är inte främlingsfientlig och så länge hon inte uppfattar något hot, så är hon den snällaste hund man kan tänka sig. Jag tror hon kollar upp hur jag, dvs husse, uppför sig mot en främling och är jag bara lugn så förstår hon att allt är OK. Kanske är det så.
Men här sitter vi nu och filosoferar tillsammans om sakernas tillstånd. Såg ett inslag på TV igår om hur en kvinna i Rwanda förlåtit den man som mördade hennes make och fem av hennes barn, under Tutsi upproret. Hur hon berättade att efter det att han kom ut ur fängelset kom på besök och bad om förlåtelse. Och hon förlät honom och bjöd honom in till sig på middag. Hur i all världen hon orkade begriper jag inte, men hennes egen förklaring var att ingen av de döda skulle nånsin komma tillbaka igen och hon behövde få kraft att fortsätta leva trots allt. Den kraften fick hon genom att förlåta mördaren av hennes make och barn…
Många skulle nog fram till sin egen dödsbädd odla och fördjupa det hat som sådana oförätter skapar och därigenom missa chansen till att leva ett eget lyckligt liv. Hat föder misär i mäniskans liv, och det har nog hundarna förstått. Jag kastar en blick på Luna som hon bemöter, och jag ser att vi förstår varandra.
I DR finns det en Senator som formligen startat ett enmanskrig mot korruption och narkotikasmuggling. Helt orädd och synbarligen helt osjälviskt ställde han sig själv i rampljuset och berättade sanningen så som han såg den. Han till och med utpekade med namn och personnummer vissa högt uppsatta personer och anklagade dem för att vara inblandade i allehanda skumraskaffärer. Det började med att ett antal narkotika smugglare mördats av andra narkotikahandlare (poliser och militärer inblandade) i hans provins. Han var inte nöjd med den officiella utredningen och höjde rösten. Det slutade med att han fick lov att begära extra skydd för sitt och sin familjs liv. Några av dem han anklagade, förmodligen på goda grunder, gick till domstol och stämde honom för förtal. Nu har högsta domstolen sagt sitt och ingen skugga faller på den modige Senatorn. Riktigt vad som nu händer med dem som han hängde ut, vet jag inte, men historien är säkert inte slut ännu.
Och Senatorn stormar vidare och står för vad sagt. Nånstans känns det liksom tryggt att veta att rättvisan ändå fungerar. Och att det finns modiga Senatorer som vågar tala ut, när ingen annan säger ett knyst. Den belöning som han, enligt ryktet, skulle få om han också tigit, tackade han nej till trots att det ryktesvis handlade om sexsiffriga belopp. I dollar. Men han stod på sig och stod fast vid sina principer och värderingar, och det kan vi andra vara tacksamma för.
Det har nu blivit lite ljusare och Luna tittar plötligt upp på mig och jag ser att hon också förstår Senatorn och hans handlande. Självklart. Solklart. Senatorn kanske också har en hund som han lärt sig nåt av…..
Solen går upp över Karibien. En ny dag börjar. Fem timmar senare än i Stockholm. Trots att temperaturen skiljer sig avsevärt och avståndet är väldigt långt, så innehåller dagens vedermödor mycket gemensamt. Men en sak är tämligen säker – Ta dig en pratstund med hunden. Han eller hon kan lära dig så mycket värdefullt om livet, som kanske borde levas lite mer jordnära, varhelst du än råkar bo.
Våld mot kvinnor – Det Vita Bandet november 25, 2008
Posted by pebben in Allmänt, Politik.Tags: 25 November, Bockfesten, Dominikanska Republiken, FN, I Fjärilarnas Tid, In the Time of the Butterflies, International Day for the Elimination of Violence Again, Kvinnovåld, Mirabal, Rafael Trujillo, UNIFEM, Vita Bandet
add a comment
Rubriken skulle kanske snarare beskriva “avskaffandet” av våld mot kvinnor. Idag är det nämligen den 25 November och i enlighet med FN´s resolution 54/134 från 1999 fastslog Generalförsamlingen att denna dag är den Internationella Dagen För Avskaffande Av Våld Mot Kvinnor. Snart tio år sen….
Varför just den 25:e November kan man undra? Jo, det var denna dag för 48 år sedan, dvs 1960, som systrarna Mirabal brutalt mördades. Denna brutala händelse utspelade sig i Dominikanska Republiken på order av diktatorn Rafael Trujillo. De tre Mirabal systrarna var politiska aktivister och kämade mot diktatorn som då hade suttit vid makten i hela 30 år. Vad Trujillo inte visste när han gav ordern om att mörda de tre systrarna Mirabal en mörk regnig kväll utefter en öde landsväg, var att han hade bara ett år kvar innan han själv mördades…
Värt att notera är att dagens demokratiskt valda regering har som sin Miljöminister utsett sonen till den enda överlevande Mirabal systern och som, inom parentes, jag tycker ha börjat sitt arbete på ett alldeles utomordentligt sätt.
Märket för denna historiskt viktiga dag blev, på initiativ från Kanada, det Vita Bandet. UNIFEM lanserade det Vita Bandet i Sverige för nåt år sen men jag vet inte vad som hänt med det. Tittade i tidiningar (på nätet) idag men fann ingenting om vare sig det Vita Bandet eller bemärkelsedagen i övrigt. Det var meningen att intäkterna från försäljningen av det Vita Bandet skulle oavkortat gå till UNIFEM´s arbete för våldsutsatta kvinnor i Liberia. Jag vet inte hur det gått med det arbetet heller.
Det har alltså gått nästan 10 år sedan initiativet togs, men jag undrar vad som egentligen hänt med våldet mot kvinnor. Om man följer våldsrapporteningen i media så bibringas man lätt uppfattningen att våldet mot kvinnor snarare ökat på senare tid. Och denna typ av våld tycks inte heller göra nån distinktion mellan rika och fattiga nationer, eller rika och fattiga människor. Fast våldet ser annorlunda ut i de två “lägren”. Men våld är våld! Alldeles oansett var eller hur det det sker.
Mirabal, som betyder fjäril, har blivit symbol för mycket i Dominikanska Republiken och under hela veckan som gått har olika radio och TV program behandlat ämnet Kvinnovåld och haft intressanta debatter. I Sverige tycks dagen gått massmedia förbi….
2001 kom det ut en film som bygger på de tre systrarnas kamp mot Trujillo som heter In the Time of the Butterflies (I Fjärilarnas Tid), regisserad av Mariano Barosso. Filmen fick blandad kritik men om man gillar t.ex. Salma Hayek (som spelar en av systrarna) kan man gott gå och hyra filmen.
Man kan också skaffa sig boken I Fjärilarnas Tid (Forum), av Julia Alvarez som handlar om de legendariska systrarna. Jag känner inte till om filmen (ovan) bygger på just denna bok som har ungefär samma titel. En annan intressant bok om diktatorn Trujillo är Mario Vargas Llosa´s Bockfesten (Norstedts) som också är mycket läsvärd. Bägge böckerna har översatts till Svenska.
Idag skall i alla fall jag bära mitt Vita Band! Och du?
Obama eller McCain? september 18, 2008
Posted by pebben in Politik.Tags: Cafta, Clinton, FN, Frihandelsavtal, McCain, Nafta, Obama, Stormakt, USA, Vita Huset
add a comment
Ole, dole, doff… skulle man väl kunna säga. Presidentvalet hos den store grannen i väster ser ut att vara ett dött lopp. 50/50 ungefär, om man tar hänsyn till felmarginalerna i opinionsundersökningarna. Landet är alltså svårt splittrat i två delar fortfarande och det i ett läge när politisk enighet över partigränserna är den enda framkomliga vägen.
Men det är ju valkampanj på gång, och då gäller inte samarbetets lagar för att få nåt gjort. Nä då gäller det antal röster. Till vilket pris som helst. Och då verkar det mer som en boskapsmarknad där hjordar av kreatur säljs fram och till baka i en budgivning som få klarar av att följa. Några hjordar trilskas fortfarande och tycks inte vilja gå under klubban vadän priset må vara. I vart fall inte ännu. “The undecided” som gruppen kallar sig.
USA och världen i övrigt står inför en utomordentligt allvarlig finanskris. Men USAs presidentvalskampanj går oförtrutet vidare med så seriösa inslag som läppstift på Pitbull hundar, hur många hus har egentligen McCain, osv i en ganska löjlig ordväxling som har föga eller inget att göra med allvaret ute i den kalla verkligheten.
Men så är det väl med politiker. Om ett land gör framsteg, så är det nog oftast inte tack vara de valda politikerna utan trots dessa politiker. Men vad har USAs presidentval att göra med DR? USA är landets främsta och viktigaste handelspartner (om man undantar den livsviktiga oljan från Chavez i Venezuela) och hyresgästen i Vita Huset är mycket viktig för små länder som DR. Och resten av världen. Och skillnaderna mella de två kandidaterna där borta är stor. Ta bara som ett exempel att McCain vill skapa ett alternativt FN, där USA kan välja och vraka bland de som vill bli medlemmar. I McCains FN alternativ blir alltså många stater portade, om man inte gör som USA vill att man skall göra. Eller för att ta ett annat ur högen, ta Obamas varning om att vända upp och ner på de frihandelsavtal som USA ingått under både Clinton och Bush administrationerna.
Vad blir konsekvenserna för oss utanför USA av de alternativ som står till buds för väljarna därborta? Tänker dom nånsin på de följder deras val har på världen i övrigt? Stormakters inflytande är på många sätt avgörande för väl och ve i många delar av resten av världen. När man nyser i Washington får vi andra ofta influensa.
DR följer med spänning vad som händer och sker i USA just nu. Inte bara Presidentvalet utan också Finanskrisen…..Det ligger nog några tuffa år framför oss alla. Så det kanske inte spelar nån roll om hyresgästen i Vita Huset heter McCain eller Obama. Eller… ?
Storstädning augusti 19, 2008
Posted by pebben in Politik.Tags: Dominikanska Republiken, Haina, Leonel Fernandez, Metro, Presidentval, Rälsvägsbyggande, Santiago, Santo Domingo, Tunnelbana
add a comment
Fay kom och gick. Inte så mycket vind men väl en hel del regn och översvämningar. Men vi får väl skatta oss lyckliga för att hon inte var på ett värre humör. Nu besöker Fay Florida och vi har sett på TV att hon stökar till det riktigt ordentligt där borta. Orkan säsongen är inte över. Tvärtom, det är väl nu det börjar kunna bli stökigt värre i luftlagren. Vi får hålla tummarna att det blir någorlunda lugnt framöver.
Själv har jag varit i Mexico. I Monterrey där det inte regnade eller blåste värst mycket. Men varmt var det.
Dessa dagar är nervösa för många på känsliga och viktiga poster i statsförvaltningen. De flesta har väl redan fått vetskap om de sitter kvar, avskedas eller omflyttas. Men det återstår nog några. Efter varje val när den tillrädande Presidenten accepterar posten så skall det storstädas. Den sittande Presidenten har rykte om sig att inte ändra alltför många positioner. Några säger tom att han borde ta tillfället och förnya sin administration mer än vad han gör. Så här långt har vi sett ett antal förändringar, fast kanske inte så många som vissa hoppades på. Nåja, kontinuiet är också värdefullt i en statsapparat.
Bland de förändringar som märks, så här långt, är väl bytet av Utbildningsminister. Och ser man till vad som hänt inom det eftersatta utbildningområdet så var det väl väntat/önskat. Den tidigare fick dock inte sparken utan blev erbjuden en ny post som Minister för Kvinnofrågor. Erbjudandet avvisades av kandidaten. (?) Så gör man väl inte, dvs visar sitt missnöje offentligt genom att vägra acceptera? Blogg kommentarerna har inte varit nådiga och bland de bittraste kan väl nämnas denna: “Hon visste vad hon gjorde när hon tackade nej. Det finns inget att stjäla på Kvinnoministeriet.”
När Presidenten levererade sitt invigningstal passade han på att meddela att etapp två av tunnelbanan påbörjats redan innan den första etappen är färdig. Det tackar vi för och hoppas att detta är en ny fas i regeringens transport policy för huvudstaden. Vidare kunde han meddela att en tågförbindelse mellan hamnen i Haina och Santiago skulle byggas. Tågen skall ta både frakt och passagerare. Kanske kan vi nu se början till slutet på de organisationer som alltför länge haft landet i ett strupgrepp genom sin monopol/oligopol ställning på transportområdet. Två bra policybeslut tycker i alla fall jag. Och får vi också se lite mer seriös satsning på utbildningsområdet ser framtiden omedelbart mycket ljusare ut för DR.