Dansa, Älska, Sjung och Lev! juli 26, 2010

Efter decennier, känns det som, kollade jag upp min gamla blogg igen. Sedan en tid tillbaks, har det faktiskt känts som om jag behöver skriva av mig lite. Vad det beror på, vet jag inte, men det känns bra att återuppta vanan…eller ovanan.

Fick igår en mugg med några visdomsord i stora bokstäver som dekoration. Bara vanliga klyschor, skulle man nog kunna säga, men klyschorna fastnade. I översättning sa de ungefär så här.

DANSA som om ingen ser dig. SJUNG som om ingen hör dig. ÄLSKA som om ingen förut har gjort dig illa. LEV som om himlen är här på jorden.

Ja det var väl inte så märkvärdigt, kanske du tycker. Och det är nog inte så märkvärdigt heller. Egentligen. Dessa i sig enkla uppmaningar tar, trots sin allmängiltighet, tag i den viktiga livsglädjen som vi väl alla bär inom oss. Ibland undrar jag vad som hänt med den enkla spontana glädjen som barn så generöst delar med sig av? Det är ungefär som om man inte törs visa att man är glad. Vi är i allmänhet så återhållsamma att man kan undra hur det egentligen står till med oss människor. Personligen erkänner också jag mig skyldig till denna åkomma.

Nyss hemkommen från ett kärt besök i Sverige, som bjöd på tropisk värmebölja minsann. Den kunde jag varit utan, men det var trevligt värre ändå. Att få träffa de kära och nära. Muggen jag fick igår, fick mig dock att tänka på det allmänna ”känsloklimatet” i Sverige. Jag fick, fel eller rätt, uppfattningen att man helst inte släpper loss – särskilt inte om man uppnått mogen ålder. Skall det sjungas, så skall det vara viskande, och dansar, det gör man bara lite. Så att man inte stör. Och älskar, det gör man med både med hängslen och livrem (och säkerhetsnålar). Och det där med himlen på jorden såg inte heller ut att falla i god jord. Fast det beror kanske på vad man menar med himlen på jorden….

Ja, ja. Jag vet att det låter som nån vilt ylande och klagande utlandssvensk. Och kanske jag varit ute i världen så länge och påverkats av så många andra strömningar än de svenska, att den typiskt svenska återhållsamheten kändes frätande på livsglädjen. ”Man kan ju vara glad ändå”, skulle nog Bertram Fnykis ha sagt. Visst är det så mycket som är bra i och med Sverige och jag uppskattar verkligen alla de bra saker Sverige står för. Men att, i mitt tycke, så många tycks leva inom osynliga murar som dödar den livsglädje vi bär med oss från barndomen kändes trist.

Att återvända till Karibien men den oreda som råder nästan överallt, de otaliga strömavbrotten, trafikkaoset som gör att det är rusningstrafik 24 timmar om dygnet, merenguen som dånar över stadsdelarna från otaliga colmados…….. Och till värmen. Det vill säga människornas värme som gör att allt det andra betyder så lite. Livsglädjen sjuder i varje liten fiber och smittar av sig. Även på en fyrkantig svensk som jag…

Dags att dansa, älska, sjunga och leva på riktigt. Jag skall i vart fall försöka. Jag lovar!

Eller som 1600-tals satirikern Jonathan Swift lär ha sagt: Mycket få människor lever i dag- de flesta gör förberedelser för att leva i morgon.