Invandring? september 2, 2010

I Santo Domingo bryr vi oss inte längre om Earl. Han hälsade aldrig på oss och han var i vilket fall som helst ingen välkommen gäst. Men det var nära, men ”nära skjuter ingen hare”, så vi klarade oss. Den här gången. Fast det är klart, Fiona och Gaston står på tur och vi har egentligen ingen aning om vad dom har planerat…

När jag funderar över orkaner går mina tankar oavsiktligt till Haiti och alla dessa tusentals bostadslösa haitier som bor i tältbyar, i skjul byggda av kartong och skräpved, i avloppstrummor och i vad som helst som kan ge lite skydd mot väder och vind. Vad händer med dem, när och om någon av orkanerna slår till? Det blir väl några rubriker här och där, CNN´s Anderson Cooper flyger dit och intervjuar tillsammans med några kändisar som kan ses dela ut tält eller nåt. Sedan händer nåt annat och andra ”nyheter” fyller TV-skärmarna och tidningarnas spalter. Men för haitierna, som förmodligen aldrig eller sällan ser CNN och säkerligen har få utländska dagstidningar att läsa, går ”livet” vidare. Ett liv med bördor och umbäranden som vi andra inte ens kan föreställa oss vidden av.

I Dominikanska Republiken läser vi i dagarna om hur sjukhusen och särskilt BB-avdelningarna är överfyllda med haitier. Särskilt i gränsområdena. Det muttras både här där och det kostar på i redan hårt ansträngda budgetar. Men ingen tar tag i problemet på allvar. Det känns som om just den potatisen är lite för het att tampas med. Antalet odokumenterade/illegala Haitier som nu bor och arbetar i Dominikanska Republiken är större än någonsin och över den porösa gränsen strömmar det flera. Dag och natt.

Människor har ju i alla tider sökt sig till platser där möjligheterna ansetts bättre. När det var missväxt i Sverige och det stora flertalet gick hungriga och törstiga, lämnade nästan 1/3 av befolkningen landet, de allra flesta till Nordamerika. Det gick för sig på den tiden…

Nu är tiderna annorlunda, men människans beteende är detsamma. Vi söker konstant efter nya möjligheter och en bättre framtid för oss själva och våra barn. Vi läser och hör ofta inslag om den illegala invandringen i USA. Problemet, framförallt med Mexikaner (för dem som når gränsen), tycks oöverstigligt för de folkvalda politikerna och vi ser/hör extremåsikter som får mycket plats i media. Men den stora massans åsikt förblir höljd i dunkel, frånsett en och annan s.k. opinionsundersökning, som ingen ändå läser.

Här i landet börjar röster också att höras, och de som hörs är vanligen de högljudda som tycker att haitierna borde åka hem, eller ”få hjälp” med att åka hem. Det är klart att okontrollerad invandring inte är hållbart i längden. Något måste göras – frågan är bara vad? Alla haitier som arbetar i landet, de allra flesta odokumenterade (illegala), gör så för löner och anställningsvillkor som är långt under vad en dominikan skulle acceptera. Ofta omkring hälften av vad en ”anständig” lön skulle vara. Man brukar prata om att en hushållerska (maid) kostar omkring DOP 10,000 per månad i ren lön, men en haitier accepterar DOP 5,000 utan att blinka (till och med ännu mindre). Och då skall man komma ihåg att hon dessutom får mat varje dag, en riktig säng att sova i, ett riktigt tak över huvudet och fria arbetskläder. Hennes verklighet i Haiti, om hon stannat kvar, vill vi inte ens tänka på…. Om man ser det ur den synvinkeln, är det lätt att hålla med dem som säger att det är väl en välsignelse att dominikanerna anställer alla dessa illegala haitier. Vad skulle dom, haitierna, annars göra?

Ja, vad skulle dom annars göra? Alla dem som bygger våra hus, planterar och skördar våra grönsaker, sköter våra trädgårdar, vaktar våra grindar, levererar våra pizzor, städar våra lägenheter och tvättar våra kläder? Vad skulle alla dom annars göra?

Kanske är det därför som vi undviker invandringsproblematiken? I vart fall så undviker vi att diskutera hållbara lösningar på ett fenomen som kan bli till ett stort problem för landet. Vi ”behöver” dem ju. Vi har blivit beroende. Beroende av ”billig arbetskraft”.

Men frågan om invandring är inte lätt att hantera, och tystnaden hjälper ju inte precis. I Sverige ser vi hur SD får extra mycket massmedial uppmärksamhet när deras kärnbudskap om invandring kablas ut och debatteras. De andra politiska partierna tycks ju inte alls veta på vilken fot de skall stå…..

Invandring är ett globalt problem som nog bara blir större och större, allteftersom tiden går. När människan följer sina urinstinkter uppstår problem som i grunden har med ”mitt och ditt” att göra. Det blir lite som när bruden kärleksfullt sa till sin nye man: ”Allt ditt är mitt men ge f-n i mitt!” (Det kan ha varit brudgummen som sa detta till sin nya fru också…jag minns inte så noga.) Vi är inte tillräcklig generösa för att dela med av oss. Egoismen och själviskheten lyser med sitt kalla ljus över invandringsfrågorna. Tänk om vi kunde försöka få ordning på detta. Skapa lite strukturer som kunde hantera invandringen bättre än idag. Okontrollerad invandring är som ett fritt fall från 10,000 meters höjd – det kan bara sluta på ett sätt. Dock måste vi komma ihåg att ”kontrollerad invandring” är INTE stoppad invandring. Vi behöver invandring – frågan är bara hur vi skall hantera den. Att inte hantera den – dvs som idag – hjälper ingen!

Jag lägger en stor del av ansvaret på våra politiker, vare sig det handlar om Sverige, Dominikanska Republiken, USA eller något annat land. Man kan ju nästan tro att de på allvar läst Dr James Boren´s bok  ”How to be a Sincere Phoney, a handbook for politicians and bureaucrats” . De kanske aldrig förstod Boren´s sarkastiska humor. De trodde det var på allvar. Denne Boren grundade ju också ”ISAI – International School of Applied Ignorance” där det tycks mig att en majoritet av våra politiker studerat… Ett av Boren´s många bevingade råd till politikerna av idag är: ”Anvisning för Politiker: 1. Om du har ansvaret, överväg. 2. Om du är i knipa, delegera. 3. Om du tvekar, mumla.” Visst känns mönstret igen? Och precis så tycks politikerna hantera invandringsfrågorna…Här, liksom annorstädes.