jump to navigation

Mobiltelefon och Hjortronsylt januari 31, 2011

Posted by Pebben in Allmänt, Dominikanska Republiken, Santo Domingo, Karibien, Kuriosa, Sverige influenser.
Tags: , , , , , , , , , , , ,
add a comment

Tänk er att få äta en (eller flera) frasig våffla med hjortron- eller lingonsylt till söndagsfrukost. Med lite vispgrädde som garnering. Och nybryggt kaffe. Och Leksands knäckebröd. På terassen under parasollet. Ja, så bör en söndag börja och resten av dagen blir finfin. En till sak, det står januari på almanackan… med andra ord, det kunde inte inträffa i Östersund, eller Vallentuna, Bromma, Norrköping eller ens på Österlen. Men om man befinner sig i Dominikanska Republiken så är det fullt möjligt, och det var precis vad jag inmundigade i Söndagsmorse. Planeringen började på Lördagen med ett IKEA besök för att inhandla Hjortron- och Lingonsyltsylt, resten fanns redan i skafferiet. Det skulle ha kunnat handla om en äkta sillfrukost också, men nu blev det våfflor. Mina dominikanska vänner tittar lite förundrande på mig och förstår inte riktigt den sprudlande glädjen som infinner sig hos mig. Ja, ja, det där med våfflor har vi ju provat, och vispgrädde är väl inte så märkvärdigt heller. Men det där med lingonsylt och den där sylten som är så svår att uttala tillsammans med det knapriga brödbitarna? De frukostingridienserna är svåra att förlika sig med för den dominikanska själen. Man tycker helt enkelt att sylten smakar lite konstigt och att knäckebrödet, som man själv måste bryta, är torrt och skulle passa hästen bättre…
Tiderna har minsann förändrats. Att utan besvär kunna avnjuta en dylik svensk frukost i Januari i Karibien känns nästan lyxigt. Innan IKEA etablerade sig var det inte lika lätt. Men med globaliseringen och multinationella företag lite varstans, sprids de nationella ”egenheterna” över gränserna som aldrig förr. Det är väl både bra och dåligt kanske, men just nu känns det enbart fint. Fast måhända utvecklingen suddar ut det nationella med tiden och då kanske det kan kännas lite tomt.
Men om vi håller oss till maten. Vår svenska nationalrätt (enligt många), köttbullar och potatis, har exporterats praktiskt taget över hela planeten. Alla tycker dock inte att rätten har så mycket med Sverige att skaffa, då det finns många lokala varianter världen över. Men ett minne dyker upp till ytan. Det var när en ganska fin resaturang i Kisumu (Kenya invid Victoriasjön och nära gränsen till Uganda) en söndag annonserade att man skulle servera ”Swedish Kottbolle with mashed potatoes”, som huvudattraktion. På grund av det indiska inflytandet i staden blev det Curryköttbullar med marsala sås… Men det var ju ganska kul det med, att få smaka på nåt så exotiskt som en ”curry-svensk” Kottbolle mitt i Afrika.
Våra maträtter och andra inhemska egenheter sprids över gränserna som aldrig förr. Någonting annat som sprids som aldrig förr är Information och Kommunikation. Med hjälp av Internet har livet revolutionerats för många människor, kanske de allra flesta. Explosionen av mobiltelefoni är väl nåt som vi alla märker av. Jag minns när jag någon gång under 90-talet besökte Singapore och fann att även många gatuförsäljare hade en mobiltelefon. Jag bara gapade av förvåning. Jag hade väl fastnat i Ericsson chefens vision att mobiltelefoner var en nishprodukt och skulle komma att användas av några få industrichefer och toppolitiker…Ibland kan man ha fel så det brakar om det!
Och så kom Facebook, Twitter, MySpace, GPS, YouTube och jag vet inte allt. De första tecknen på hur dessa ”instrument” skulle kunna användas, utöver att hålla kontakten med vänner och bekanta, blev jag varse när folket i Iran försökte göra uppror mot det riggade valet. Omvärlden fick bevittna regimens brutalitet på Teherans gator och torg. Nästa gång handlade det om Tunisien där man använde Facebook och andra media till att koordinera sina rörelser för att lura polis och militär. Och Jasminrevolutionen var ett faktum. Sedan kom då Egypten och revolten mot Mubarak. Diktaturen försökte stänga ned mobiltelefonin och internet, men det läckte som ett såll och idag ser vi att Hibiskusrevolten faktiskt har en chans att lyckas i sitt uppsåt. Det jäser ju på andra håll också, och vi har säkert inte sett slutet på den våg av protester och krav på förändringar som nu sprider sig i Mellanöstern. Med hjälp av Facebook och Twitter och en liten mobiltelefon. Vad månde bliva av detta?
SvD har idag en informativ artikel om hur nyhetsflödet sprids med många länkar att klicka på.

På samma sätt som jag en gång i ”forntiden” stod och gapade åt Singapores gatuhandlare som hade mobiltelefoner, gapar jag nästan lika mycket idag åt hur infortmation sprids blixtsnabbt.
Som ni förstått så har hjortronsyltens närvaro i Santo Domingo givit upphov till allehanda tankar kring tidevarvet vi nu lever i. Nog är det väl sällan som vi i ett historiskt perspektiv kan se så många gigantiska förändringar äga rum samtidigt och med global räckvidd dessutom? Själv är jag mycket glad över hjortronsyltens intåg i Santo Domingo, den smarta mobilen som ligger på frukostbordet redo att koppla upp på internet eller att ta emot ett samtal eller ett textmeddelande från andra sida av jorden. Märk väl att det finns ingen papperstidning till frukosten…
Den danske författaren tillika filosofen Villy Sørensen hade mycket klokt att säga. Jag tänker idag på hans träffsäkra beskrivning av vårt förhållade till telefonen, som han beskrev så här: ”När telefonen ringer hela dagen håller man på att bli galen till slut. När det inte har ringt på en halv dag tror man att det är något fel på apparaten. När det fortfarande inte ringer tror man att det är något fel på världen och man ringer för att höra efter om den finns kvar. När telefonen inte har ringt på en hel dag håller man på att bli galen.”
Tänk er själva, en mobiltelefon som inte ringer eller vibrerar på en hel dag…

Den stora lilla världen juli 28, 2010

Posted by Pebben in Allmänt, Kuriosa, Sverige influenser, Turism.
Tags: , , , , , , ,
add a comment

Idag besökte jag gymmet för första gången på en 6-7 månader. En knäskada och påföljande operation var anledningen till frånvaron. En timmes svettande igen kändes riktigt bra. Det är en stor skillnad på att svettas bara för att det är varmt, jämfört med att ”jobba” fram svetten.

På vägen hem, när jag passerade en av de nyaste shopping centra här i stan – The Blue Mall, lade jag märke till alla dessa välkända märkesnamn som man möter överallt i världen. Jag läste bland annat Salvatore Ferragamo, Nike, Zara, Cartier, Louis Vuitton, Oakley och jag vet inte vad. Där fanns även Pizza Hut, Burger King och Taco Bell. Dessa varumärken, och listan kan göras väldigt lång, finner man ju praktiskt taget överallt idag. Vad betyder denna globalisering egentligen?

Handlar det om utslätning och anonymisering? Eller är det något annat? Det är klart att man känner ju sig nästan som ”hemma”, varhelst man befinner sig på klotet. Men vad händer med de lokala färgerna? De ”varumärken” som är typiskt och allena lokala. De som finns bara just där du befinner dig. Vad händer med dem?

Det finns säkert en hel del fördelar med den globalisering som äger rum idag. Fast om sanningen skall fram, så tycker jag personligen att den här typen av globalisering utarmar miljön. Om man gillar att resa, så söker man ju det som är främmande och okänt. Inte är man väl ute efter pizza från Pizza Hut eller en väska från Louis Vuitton? De sakerna kan man ju få hemmavid. Skall man prova på de lokala godbitarna får man idag anstränga sig. Och alltsom oftast har de fått karaktären av nåt billigt turistiskt över sig. Det lokalt genuina liksom försvinner…..

Jag tror nog också att denna typ av globalisering hänger starkt samman med dagens konsumtionssamhälle. Vi handlar ju som galningar. Närapå. Att shoppa tycks ju ha blivit en fritidssysselsättning bland andra. Vare sig man behöver det man köper eller inte.

Här i Santo Domingo finns det ungefär 3 miljoner människor. En ganska stor stad med andra ord. Men de köpstarka är få, även om det finns en växande medelklass. Jag vet inte hur många köpcentra det finns i stan idag, men de är redan många. Och samtliga är i storleksordningen av de centra som byggts i Kista och Solna. För inte så länge sen öppnade Jumbo sitt jättestora centra där man kan köpa i stort sett allt. Nu senast öppnade alltså Blue Mall, som är ett monument för de besuttna. Bara de riktigt penningstarka har råd att handla där. Jumbo säger sig vara det största mätt i kvadratmeter. Blue Mall säger sig leda i antal affärer som finns inne i centret Och nu håller man på att bygga Agora, som skall bli det största, alla kategorier, i hela Karibien. Ytterligare ett jättestort centra håller också på att byggas alldeles intill ett existerade centra som väl ”sjangserat” en aning. Flera av de existerande centra visar tydliga ålderstecken med sjunkande besökarantal och stigande antal ”Att Hyra” skyltar.

Varifrån skall alla kunder till dessa nya centra komma? Och med vad skall de betala? Och vad händer med alla små eller mindre vräkiga affärer? Existerade möbelaffärer har ju fått känna på IKEA´s etablering här i stan. Och det svider, ryktas det.

Strukturomvandling? Kanske det. Utslätning åt det tråkigare hållet? Kanske det. Säger jag som går till IKEA och inhandlar inlagd sill, Leksands knäckebröd och Dajm chokladbitar….. En bit svensk kultur kanske.

Jag klagar nog i onödan idag. Om man nu vill och har råd att köpa ett par Salvatore Ferragamo skor i Santo Domingo, så är det väl bra att det går för sig. Liksom om nån tokig svensk inte kan leva leva utan en sillbit då och då som inhandlas på ort och ställe. Men det gäller att inte glömma bort det som är genuint Dominikanskt också. På så sätt kan man kanske bli en världsmedborgare…… vad vet jag?

Kofi Annan lär ha sagt, ”Globalisering är ett faktum men vi har underskattat dess ömtålighet.” Så kan det nog vara.

Kanske ni som jag också minns uttrycket ”Ingen kan vara profet i sitt eget hemland”. Detta uttryck fick Janoz Kato att fundera. Han föddes i Jugoslavien och kom till Sverige på 70-talet som 25-åring och är numera en erkänd poet och tänkare. Han borde ju veta och har pricksäkert beskrivit dagens situation i detta citat: ”Efter globaliseringen blir man inte profet någonstans”. Nåt att tänka på kanske ….