Mobiltelefon och Hjortronsylt januari 31, 2011

Tänk er att få äta en (eller flera) frasig våffla med hjortron- eller lingonsylt till söndagsfrukost. Med lite vispgrädde som garnering. Och nybryggt kaffe. Och Leksands knäckebröd. På terassen under parasollet. Ja, så bör en söndag börja och resten av dagen blir finfin. En till sak, det står januari på almanackan… med andra ord, det kunde inte inträffa i Östersund, eller Vallentuna, Bromma, Norrköping eller ens på Österlen. Men om man befinner sig i Dominikanska Republiken så är det fullt möjligt, och det var precis vad jag inmundigade i Söndagsmorse. Planeringen började på Lördagen med ett IKEA besök för att inhandla Hjortron- och Lingonsyltsylt, resten fanns redan i skafferiet. Det skulle ha kunnat handla om en äkta sillfrukost också, men nu blev det våfflor. Mina dominikanska vänner tittar lite förundrande på mig och förstår inte riktigt den sprudlande glädjen som infinner sig hos mig. Ja, ja, det där med våfflor har vi ju provat, och vispgrädde är väl inte så märkvärdigt heller. Men det där med lingonsylt och den där sylten som är så svår att uttala tillsammans med det knapriga brödbitarna? De frukostingridienserna är svåra att förlika sig med för den dominikanska själen. Man tycker helt enkelt att sylten smakar lite konstigt och att knäckebrödet, som man själv måste bryta, är torrt och skulle passa hästen bättre…
Tiderna har minsann förändrats. Att utan besvär kunna avnjuta en dylik svensk frukost i Januari i Karibien känns nästan lyxigt. Innan IKEA etablerade sig var det inte lika lätt. Men med globaliseringen och multinationella företag lite varstans, sprids de nationella ”egenheterna” över gränserna som aldrig förr. Det är väl både bra och dåligt kanske, men just nu känns det enbart fint. Fast måhända utvecklingen suddar ut det nationella med tiden och då kanske det kan kännas lite tomt.
Men om vi håller oss till maten. Vår svenska nationalrätt (enligt många), köttbullar och potatis, har exporterats praktiskt taget över hela planeten. Alla tycker dock inte att rätten har så mycket med Sverige att skaffa, då det finns många lokala varianter världen över. Men ett minne dyker upp till ytan. Det var när en ganska fin resaturang i Kisumu (Kenya invid Victoriasjön och nära gränsen till Uganda) en söndag annonserade att man skulle servera ”Swedish Kottbolle with mashed potatoes”, som huvudattraktion. På grund av det indiska inflytandet i staden blev det Curryköttbullar med marsala sås… Men det var ju ganska kul det med, att få smaka på nåt så exotiskt som en ”curry-svensk” Kottbolle mitt i Afrika.
Våra maträtter och andra inhemska egenheter sprids över gränserna som aldrig förr. Någonting annat som sprids som aldrig förr är Information och Kommunikation. Med hjälp av Internet har livet revolutionerats för många människor, kanske de allra flesta. Explosionen av mobiltelefoni är väl nåt som vi alla märker av. Jag minns när jag någon gång under 90-talet besökte Singapore och fann att även många gatuförsäljare hade en mobiltelefon. Jag bara gapade av förvåning. Jag hade väl fastnat i Ericsson chefens vision att mobiltelefoner var en nishprodukt och skulle komma att användas av några få industrichefer och toppolitiker…Ibland kan man ha fel så det brakar om det!
Och så kom Facebook, Twitter, MySpace, GPS, YouTube och jag vet inte allt. De första tecknen på hur dessa ”instrument” skulle kunna användas, utöver att hålla kontakten med vänner och bekanta, blev jag varse när folket i Iran försökte göra uppror mot det riggade valet. Omvärlden fick bevittna regimens brutalitet på Teherans gator och torg. Nästa gång handlade det om Tunisien där man använde Facebook och andra media till att koordinera sina rörelser för att lura polis och militär. Och Jasminrevolutionen var ett faktum. Sedan kom då Egypten och revolten mot Mubarak. Diktaturen försökte stänga ned mobiltelefonin och internet, men det läckte som ett såll och idag ser vi att Hibiskusrevolten faktiskt har en chans att lyckas i sitt uppsåt. Det jäser ju på andra håll också, och vi har säkert inte sett slutet på den våg av protester och krav på förändringar som nu sprider sig i Mellanöstern. Med hjälp av Facebook och Twitter och en liten mobiltelefon. Vad månde bliva av detta?
SvD har idag en informativ artikel om hur nyhetsflödet sprids med många länkar att klicka på.

På samma sätt som jag en gång i ”forntiden” stod och gapade åt Singapores gatuhandlare som hade mobiltelefoner, gapar jag nästan lika mycket idag åt hur infortmation sprids blixtsnabbt.
Som ni förstått så har hjortronsyltens närvaro i Santo Domingo givit upphov till allehanda tankar kring tidevarvet vi nu lever i. Nog är det väl sällan som vi i ett historiskt perspektiv kan se så många gigantiska förändringar äga rum samtidigt och med global räckvidd dessutom? Själv är jag mycket glad över hjortronsyltens intåg i Santo Domingo, den smarta mobilen som ligger på frukostbordet redo att koppla upp på internet eller att ta emot ett samtal eller ett textmeddelande från andra sida av jorden. Märk väl att det finns ingen papperstidning till frukosten…
Den danske författaren tillika filosofen Villy Sørensen hade mycket klokt att säga. Jag tänker idag på hans träffsäkra beskrivning av vårt förhållade till telefonen, som han beskrev så här: ”När telefonen ringer hela dagen håller man på att bli galen till slut. När det inte har ringt på en halv dag tror man att det är något fel på apparaten. När det fortfarande inte ringer tror man att det är något fel på världen och man ringer för att höra efter om den finns kvar. När telefonen inte har ringt på en hel dag håller man på att bli galen.”
Tänk er själva, en mobiltelefon som inte ringer eller vibrerar på en hel dag…