Svedala… augusti 7, 2013

Jag börjar nog att bli för gammal nu. Surgubbe kanske till och med. Men det slog mig häromdagen att det händer många fler eländiga saker i Sverige nuförtiden jämfört med förr….eller är det bara som jag inbillar mig? Väpnade rån, mord, mordförsök, våldtäkter, slagsmål och vete f-n allt vad jag hittar i rubrikerna. Nära på dagligen. Från norr till söder… Men så tänker jag att jag nog jämför dagens skrämmande rubriker med falnande minnen från det förflutna, ni vet det där med att alla somrar var soliga och varma och liknande…. Men, rätta mig om jag har fel, nog är det mer elände idag än i det förut så lugna och fridsamma Sverige? Eller var det en illusion?

Kanske det bara är massmedia som spelar en ett spratt med att rapportera mer idag än förr? I vart fall en bidragande orsak skulle jag tippa. Nåväl, jag vet inte hur det förhåller sig exakt, men Sverige har förändrats väsentligt under de senaste 10-20 åren. Och inte alltid till det bättre, vågar jag mig på att säga. Och naturligtvis har landet förändrats – hela världen har förändrats under samma tidsperiod. Förmodligen i lika hög utsträckning. Det är väl det som kallas utveckling. Eller evolution kanske. Har det blivit nåt bättre då? Ja den frågan får väl var och en svara på, för nåt entydigt svar kan man nog inte räkna med.

Om jag tar på mig surgubbemasken en stund så tycker jag nog att Sverige är lite tråkigt…. Se där – en örfil utan förvarning. Vad är det då som är tråkigt? Det mesta fungerar ju som det är tänkt att fungera. Skolan, sjuk- och hälsovården, Äldreomsorgen. Barnomsorgen. Vägar och allmänna kommunikationer. Osv Osv Osv Det är väl fullständigt orättvist att klaga när det mesta fungerar? Jo det är det väl. På sätt och vis. Visst brister det här och där emellanåt och man ser rubriker om bortglömda gamlingar, långa köer i vårdapparaten, tågförseningar etc – men hela systemet tycks ändå fungera. Eller hur? Och folk klagar på vad många skulle kalla detaljer istället för hela vårdapparaten, eller skolan och det blir liksom lite petigt och oviktigt. Detaljer har jag aldrig haft mycket för ändå…

Eländet då? Jag vet inte och det är svårt att bilda sig en solklar uppfattning enbart på massmediala bilder och rubriker, men kombinationen av ökat elände och allmän tråkighet är svårslagen…

Hur är det här då? I DR, menar jag. Jag blir rätt ofta beskylld för att vara alltför positiv till DR och att jag bortser från grava sociala orättvisor, fattigdom, våld mm. Kan väl hålla med om det. Men nu är det så här att här i DR görs framsteg dagligen. Ofta mikroskåpiskt små men ibland jättekliv också. Och det är väl just därför som jag känner mig så positiv till min nya omgivning. Det händer nåt! Varje dag! Små ting och företeelser kanske, men ändå viktiga i sig. Som t.ex. att vår maid nyligen, i samband med att tunnelbanelinjen nr 2 blev färdigställd, börjat åka tunnelbana till och från jobbet. Man måste nog har erfarit de miserabla alternativ som erbjuds för att förstå förändringen och

Zoila Martinez svär eden som Ombudsman

hennes positiva attityd.  Igår fick den nyinrättade posten Denfensoría del Pueblo (Ombudsmannen) ett kontor att verka i, för första gången i DR. Får se vad Zoila Maritinez kan göra från sin nya post. Presidentens regelbundna överaskningsbesök ute i landet hos olia näringar, mest jordbruksförankrade, där han samtalar med medborgare om hur det fungerar. Han lär sig, säger han. Ja det finns många otaliga exempel på vad som gör en positiv här i DR.

Jamen , det existerar väl solskenshistorier i Sverige också?  Klart att det gör det men det som slår mig under mina besök i Sverige är att klagomålen (på i huvudsak detaljer) överväger. Här klagas det mycket  mycket mindre – trots att man förmodligen (i jämförelse) har mycket mycket mer att klaga på…nominellt. Man är överlag så in i vassen positiv – ibland i överkant – så att man glömmer bort att klaga på sånt som skulle kunna få sig en örfil från allmänheten. Kanske Ombudsmannen kan bli kanalen för vettiga klagomål?

OK – vad är det egentligen jag vill ha sagt med mitt ostrukturerade surr. Jo, att jag trivs utomordentligt bra i DR, faktiskt bättre än i mitt gamla hemland Sverige. och jag hoppas att en av de som följer min lilla blogg och som flyttat hit nyligen skall finna detsamma – när de väl kommit iordning. Att komma iordning i DR tar liksom lite längre tid än i Sverige, och betydligt knivigare…..men värt mödan! Och att klaga hjälper nog inte heller…men som sagt, jag tror det är mödan värt!

Hur var det nu den tysk-amerikanske målaren Herman ”Herm” Albright en gång så klokt uttryckte sig…(i fri svensk översättning) ”En positiv attityd kanske inte löser alla dina problem, men den kommer att irritera tillräckligt många människor för att göra det mödan värt.” Visst ligger det väl någonting i detta uttryck? Och det är så mycket lättare här i DR jämfört med Sverige. Tycker i vart fall jag. Att ha en positiv attityd, menar jag. Och vad irritationen beträffar, så verkar den komma från det blå/gula hållet… Eller det kanske bara är så att en positiv attityd inte är tillräckligt lagom?

Författaren, tidningsredaktören, Pulitzer pristagaren mm mm William Allen White var en optimistisk skäl. Han var väl den som gjorde ”mellan amerika” känt bl.a. genom sitt skrivande som ofta behandlade saker och ting från hans hemstat Kansas. Hon tog strid för vad han trodde på och alltid i en avundsvärd positiv anda. En av hans mera kända bevingade ord är väl följande mycket tänkvärda attityd till livet i allmänhet: ”Jag är inte rädd för morgondagen, för jag har sett gårdagen och jag älskar idag.”  Tänk om vi alla kunde anamma detta och leva därefter? På något vis känns det som om detta är lättare här i DR än på andra ställen…