Utlänning, Utlandssvensk eller Världsmedborgare? maj 20, 2013

Det har varit lite hattigt den senste tiden med flera försök till ”lillsemester”. De kom alla på skam men det blev ändå nån dag då och då, och det får man väl vara nöjd med. Fast det är klart…. inte tänker jag ge upp riktigt ännu. Jag skall nog försöka mig på att stjäla några dagar till, så det så…

I morse blev det en liten joggingrunda i arla morgonstund. Väl hemkommen, fortfarande i arla morgonstund, stod jag där vid det öppna fönstret och såg hur världen, och med den staden, vakna upp till ännu en ny dag. Igår var den – dagen alltså – framtiden, och nu är alltså framtiden här. Lustigt det där med tiden egentligen….. och vart tar den vägen? Det kan man verkligen fråga sig…

Nåväl, när halva kaffemuggen var urdrucken hade jag scannat morgonens lokala tidningar, tre stycken. Inte en enda rad om det Svenska VM Guldet i ishockey. Inte en enda rad!!! Det är ju som om ”skam går på torra lann”. Men om baseboll och en del basketboll fanns det mycket att läsa. Det är väl så att ishockey inte riktigt inspirerar särskilt många här i Karibien. Man måste nog vara nordbo – nordamerika inberäknat – för att kittlas av detta intensiva kontaktspel.

Det är ju svårt att titta på TV4 här, men SR sände på nätet och det blev som på den gamla goda tiden när Lennart Hyland refererade i radion. Man liksom ”ser” spelet ändå för sin inre syn…. Men inte imponerade VM Guldet på nån här nere inte. Träffade några bekanta senare på kvällen och jag meddelade naturligtvis stolt att Sverige blivit guldmedaljörer i årets ishockey VM…… Reaktionen blev en nick och ett uttryck som ungefär sa ”So what?”…..Det blev ingen fortsättning på den konversationen och jag skall minsann säga upp den bekantskapen!

I en ledare i SvD för nån vecka sen skrev Ivar Arpi;” I stället fortsätter Sverige med att vara unikt med att inte ställa några krav alls på ömsesidigt ansvar för vägen fram till medborgarskap.” Istället för vad då? kan man fråga sig. Arpi menar tydligen att Sverige borde ha en ”medborgerlig patriotism” som skulle kläs med lite ceremonier, kungahuset, diplom etc. Jag både delar och protesterar mot Arpis tankar….. fast jag tycker nog att vi borde lyfta medborgarskapsfrågan till en högre nivå än så, och för alltid sudda bort SDs inskränkta paroller. Det finns många sätt att ställa ömsesidiga krav på oss alla – tänkte på Boston bombarna där i vart fall en av dem svurit eden … och fått sitt ”diplom”, om jag förstått saken rätt.

Efter mer än 30 år utanför moderlandets gränser konstaterar jag alltså att de svenska färgerna fortfarande finns kvar inombords. I vart fall en del av dem. Så vad är jag då? Är jag fortfarande Svensk eller? I mitt pass står det Svensk Medborgare, så formellt är jag fortfarande Svensk. Men jag känner mig ibland lite vilsen om hur jag egentligen känner mig inombords. Jag minns under mina första år utomlands, då jag var lite förvånad över mina landmäns vanor att varje år åka ”hem” till den Svenska sommaren med sill och nubbe i syrén bersån, midsommarfirande med Små Grodorna och allt annat som hör den Svenska sommaren till. Jag valde att avstå och lärde mig istället en del om landet och regionen där jag bodde genom att resa runt lite lokalt. Och så fortsatte det i flera år vart jag än tillfälligt bodde och var gång jag kom ”hem” hade jag blivit lite mer av turist i mitt eget hemland. Saker och ting händer hela tiden och är man inte del av dem, så uppstår så småningom luckor som bara växer och växer. Det blev till slut så att jag fjärmade mig lite från Sverige och svenskheten under några år.

Men så kom det en vänding där jag snarare blev ”svenskare” än jag någonsin varit. En riktig super-patriot kanske man skulle kunna säga. Jag trivdes och njöt var gång jag var i Sverige, även om jag inte riktigt förstod eller var delaktig i allt som pågick. Jag försvarade ändå Sverige och Svenskarna i så gott som samtliga frågor och stod upp för den blågula flaggan, nationalsymbolen.

Dock, patriotismen ebbade så sakteliga ut. Inte för att ersättas av något annat lands färger. Det blev bara  som att ha gått vilse i skogen och jag visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle gå. Det blev en salig blanding av lojaliteter mot tidigare ”boplatser”, Sverige inräknat, och dit jag hade flyttat. Sverige fanns mycket riktigt med, men inte särskilt påträngande. Jag började känna viss apati för hela tänkandet kring ”nationalstaten” och tänkte att kanske var jag Europé? Så blev det faktiskt en tid, men ack – allt förtvinar till slut, så och min Europeiska själ. I vart fall delar av den.

Jag hamnade åter i ingenmansland och tröttnade på medborgarskapsfrågan. Jag intresserade mig för händelser och utvecklingsskeden varhelst de inträffade och identifierade mig med några och förkastade andra. Detta ledde mig till att identifiera mig själv som Världsmedborgare. Någon kanske tycker det är lite högfärdigt att säga så, men jag kan bara ärligt bekänna att så är det jag känner mig. Visst har jag en del svenska ådror i mig och visst jublade jag när Tre Kronor tog hem guldet i går – men världen är min boning och mitt ursprung. I världen bor jag, och det känns bara bra. Vilket land spelar mindre roll. Tänk bara på vad Stanley Kubrik sa om världen, sett i ett större sammanhang: ”Destruktionen av den här planeten skulle inte ha någon betydelse på en kosmisk skala.” Tänkvärt eller hur? Fast jag menar naturligtvis inte att man skall förstöra nån nation – världen består ju av nationer. Det gäller bara att ha perspektiv på tillvaron.

Här i landet, DR, där jag nu bor permanent sen snart tio år är jag för de flesta en ”Extranjero” – en utlänning eller som en del säger ”El Sueco”. Det där med ”un Sueco” är inte  helt igenom positivt….det är nämligen så att många använder uttrycket ”el Sueco” för att beskriva någ0n som är ”pendejo”, dvs lite korkad….. Varför och varifrån detta uttryck kommer vet jag inte men tydligen så har någon landsman eller något man uppfattar som Svenskt inspirerat….. Alltnog, jag kommer nog alltid att vara en utlänning här, möjligen en anpassad sådan, en sk ”Aplatanao”. Det får man nog bara finna sig i, och det gör jag utan problem. När jag kommer till Sverige på besök är det ju nästan samma sak numera….. Och en del människor finner det lite underligt att jag fortfarande pratar svenska utan accent….. Inget Anita Ekberg syndrom här inte.  Slutsatsen är att jag känner mig aningen ”utanför” varhelst jag befinner mig. En ”permanent turist” kanske man skulle kunna kalla mig för. Och det är ett positivt ”utanförskap”!

Som ”permanent turist” blir livet aldrig tråkigt – det är alltid något nytt att upptäcka och att lära sig. Dessutom blir man en ”permanent student” i livets kulturella skola på samma gång. Precis så är det att vara Världsmedborgare! med ett svenskt pass.

Och så kommer jag plötsligt att tänka på Sverige Demokraterna…….. som med ljus och lykta söker nån sorts ursvenskt identitetsbegrepp att identifiera sig med. Så fantastiskt löjligt egentligen. Så huvudlöst urlöjligt att man skulle kunna skratta på sig – bara det att alldeles för många tydligen tror på SDs paroller om Sverige och Svenskhetens Bevarande……. Det borde räcka med Åkeson och Breivik. Två fullständigt vilsna själar som gått bort sig i mänsklighetens labyrint. Och vi kan väl hoppas att ingen av dem nånsin hittar tillbaks…för att tro att de skall ändra sig är nog att tro lite för mycket.

Fast det tycks svårt det där med patriotism och världsmedborgarskap… Se bara på Europeiska Unionen. Fast det är klart – dagens politiker bakom och inom EU hjälper ju inte till hjälp precis. Det tar tid att bygga ett Europa och svårigheterna på vägen är många, men jag tror bergfast att det är möjligt och ett mål värt att sträva efter.

George Bernard Shaw hade sin egen definition av patriotism som löd så här: ”Patriotism är övertygelsen att ens fosterland är överlägset alla andra därför att man själv är född där.” Emellanåt är jag beredd att hålla med och sällar mig istället till Världsmedborgarnas skara. William Hazlitt, den engelske humanisten och literaturkritikern från 1800-talet sa så här tröstesamt om världen: ”Även om världen inte duger till något annat är den ändå intressant att betrakta.”  Och ungefär så där tycker nog jag också, när det gäller världen i stort. Som Permanent Turist ser man att det alltid finns något att betrakta…